De flesta filmskapare anser numera att hajar är för farliga för att dela bassäng med mänskliga motspelare (även om Lucio Fulci som synes tänkte annorlunda så sent som 1979). Tack och lov för digitala rovfiskar. Så här skrev jag i ett reportage om specialeffekter i nummer 19:
Hajen har länge haft en framskjuten position i effektvärlden. Det stora genombrottet kom i och med den gigantiska badortsterroristen i Steven Spielbergs Hajen år 1975. Effektmässigt är filmen ett barn av sin tid och tryckluftsteknik var metoden för dagen. Men de tre fullstora bestar som konstruerades för inspelningen var inte havsdugliga – saltvatten frätte sönder neoprenhuden och läckte in i de pneumatiska slangarna. Lyckosamma missöden eftersom det innebar att den hungriga vithajen fick mindre tid i närbild – och den mäktiga käften till trots är den väl framför allt läskig utom synhåll eller på långt avstånd.
År 1999 visade Renny Harlin upp nästa effektgeneration rovfiskar i Deep blue sea. De hjärndopade hajarna var datoranimerade under vatten, men när de interagerade med skådespelare användes avancerad mekatronik, det vill säga en kombination av elektronik och mekanik, för att få hajarna att röra sig naturligt. 13 år senare är naturligheten helt digital i Kon-tiki.
Vad tycker ni – är scenen med fejkhajen i den norska storfilmen Kon-tiki filmhistoriens mest trovärdiga? (Här dessutom i spanskdubbat skick.)
I djurkalendern väljer 24 personer från film- och djurfälten sitt favoritdjur ur filmhistorien.
Relaterade inlägg
