fbpx

Märk väl!

Det finns en ny märkning av film. Och egentligen skulle väl den meningen räckt för att provocera fram delar av kritiken mot den A-märkning som lanserats i veckan av bland andra Bio Rio och Rättviseförmedlingen. För ska man överhuvudtaget märka konst? Dela upp den i godkända respektive icke-godkända högar?

Det gör nu redan filmkritikerna med sina betygsskalor, invänder kanske någon. Men skillnaden är att A-märkningen inte är tänkt att säga något om filmers kvalitet, utan istället värdera dem efter andra premisser. A-märkningen utgår från det så kallade Bechdeltestet. Ni vet, för att stämplas som godkänd måste en film innehålla minst två (namngivna) kvinnliga karaktärer som samtalar med varandra om något annat än män.

Den andra delen av kritiken har riktat in sig mot att Bechdeltestet är ett ganska trubbigt verktyg. Feministiska klassiker som Maya Derens Meshes of the afternoon och Chantal Akermans Jeanne Dielman får exempelvis IG. Medan det finns gott om inte nödvändigtvis progressiv porrfilm som klarar testet utan problem.

Och visst är det lätt att låta fantasin skena iväg och föreställa sig en framtid där filmdiskussionen enbart sköts genom excelark. Med olika kolumner för kön, etnicitet, klass, ålder, religion, och så vidare. Plus en till flik med samma kolumner för filmteamet. Flest förkryssade celler vinner: en guldbagge!

Å andra sidan svarar A-märkningen mot en högst verklig snedvridning i filmutbudet – det är helt enkelt förskräckande få filmer på repertoaren som klarar Bechdeltestet. De flesta filmers rollistor och dialoger domineras av män. Och det går inte heller att avfärda kön som en minoritetsfråga. Trots brister är därför Bechdeltestet avslöjande som kvantitativt verktyg – men problemet är att det säger desto mindre om enskilda filmer.

I Dagens Nyheter hopkopplar Jan Holmberg förtjänstfullt kritiken mot A-märkt med en annan pågående kulturdebatt: politiseringen av kulturkritiken. Han nämner bland annat Åsa Beckmans och Therese Bohmans respektive inlägg om samtidens bristande estetiska medvetenhet, och konstaterar att samma sak gäller på filmens område – och att filmvetenskapen delvis gått i bräschen:

”Vi filmvetare är wannabes i snart sagt varje ämne utom det egna: sociologer, psykologer, historiker, filosofer, ekonomer, till och med neurologer. Filmvetenskapens ärende tycks alltid vara något annat än det den påstår och filmen reduceras till en underhållande illustration. Jag vet inte hur många filmanalyser jag har läst som kunde ha skrivits om manuset snarare än filmen.”

Vatten på Holmbergs kvarn: Augmented society. För visst är Svenska filminstitutets kampanjsajt ännu ett exempel på hur film idag liksom används för att illustrera ett ämne – snarare än att betraktas som en konstnärlig uttrycksform i sin egen rätt, med mediets specifika förutsättningar i förgrunden.

Jag var inne på det i min text i senaste numret också – att vi har kommit långt från Harry Scheins målsättning att öka förståelsen för filmen som konstform. Budskapet med Augmented society är förstås att filmen berör oss alla och att alla därför också kan skriva om film. Vällovligt och demokratiskt, javisst. Filmen är ju inte bara en angelägenhet för ljusskygga bildfilosofer.

Och det måste förstås inte alltid vara fel eller ointressant med film-som-illustration. Det skriver jag inte bara för att jag själv gjort mig skyldig till snävare ideologikritiska analyser. Det finns kanske träffande texter på Augmented society också, även om Ibrahim Baylans inlägg om skolstarten nog inte hör till dem.

Men som publicistisk storsatsning från 50-årsjubilaren SFI är det talande för hur tidsandan definierar filmens funktion.

9 kommentarer

  1. Jag är helt enig med dig om att Bechdel-testet är ett oerhört trubbigt och inte alls särskilt bra verktyg – men i det här sammanhanget har väl poängen med märkningen mer varit att dra uppmärksamhet till något. Vilket de ju helt klart lyckats med.

    Och som sagt: det ena sättet att skriva om film utesluter inte det andra. Det finns plats för båda. Ni har ju plats för båda bara i FLM? Ert rundabordssamtal om klass t ex är ju helt i linje med medelklass-temat vi hade på Augmented för ett par veckor sedan?

    Och dina sista rader är väl ändå onödigt slarviga? ”Det finns kanske träffande texter på Augmented society också, även om Ibrahim Baylans inlägg om skolstarten nog inte hör till dem.”

    1. Absolut, visst håller jag med att man ska blanda perspektiv, och tycker inte heller att det ena måste utesluta det andra – däremot har jag uppfattat att poängen med Augmented society är att göra just det. Eller rättare sagt lyfta fram filmen som samhällsfenomen och använda filmexempel för att belysa olika aktuella frågor. Det är uppenbarligen syftet – vilket jag menar ligger helt i linje med samtidens (på gott och ont) samhällsnyttiga syn på konsten.

      Jag har ju inte läst alla texter på Augmented society, men väl ett par intressanta, och så några mindre intressanta. Var inte meningen att hänga ut just Ibrahim Baylan, men valde hans inlägg som exempel på exakt hur platt ett dylikt strikt samhällsperspektiv på film kan bli.

  2. Ja, jo. Augmenteds uppgift är inte precis att utesluta det ena – men att hålla på med det andra är min uppgift som redaktör. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.