Jag var i Strasbourg förra veckan när Europaparlamentets filmpris Lux delades ut. Trots att Lux-priset i fysisk mening består av en uppåtringlande filmremsa (med speglar istället för bildrutor) lovprisades ironiskt nog digitaliseringens förtjänster, inte minst i distributionsledet, på det inledande seminariet.

För en poäng med priset, som i år delades ut av Europaparlamentet för sjätte gången, är att sprida europeisk film och stärka bilden av en europeisk filmkultur. Panelen, med europaparlamentariker och andra jurymedlemmar, framhöll bland annat kulturens viktiga funktion för sammanhållningen i kristider.

Grundtanken är att filmen ökar vår förståelse för varandra och fungerar som en fredsbevarande styrka i det europeiska medvetandet. Visst låter det sympatiskt men också, eftersom det kommer från officiellt håll, lite tråkigt. Oftast gäller det senare dock inte själva filmerna, tvärtom är många av de nominerade filmerna genom åren förstklassiga.

Ett vanligt återkommande tema är migration och integration (Vid himlens utkant, Welcome, Morgen, Mannen från Le Havre, med flera). Det är också filmer med budskap som inte sällan går tvärs emot beslut som fattas på andra håll i det väldiga EU-komplexet.

En EU-cyniker skulle därför hävda att Lux-priset är ett exempel på repressiv tolerans, det vill säga ett projekt som absorberar kritiken och gör det möjligt för att EU att fortsätta skylta med fina deviser.

När de nominerade filmerna är som bäst fungerar de dock som samvetsvittnen i den motsägelsefulla och villkorade EU-gemenskap som inte är öppen för alla. Årets startfält var också starkt.

Andrea Segres italienska vinnare Jag heter Li handlar om en kinesisk textilarbetare i en förort till Rom, som försöker få ordning på sina papper så att hennes son kan komma till Italien. Portugisiska Tabu av Miguel Gomes är en tudelad film som berör Europas koloniala förflutna i Afrika, men handlar lika mycket om hur gammal film har präglat vår bild av världen. Ungerska Just the wind av Benedek Fliegauf är en skakande film baserad på verkliga mordfall på den ungerska landsbygden, där milismän mördade romska familjer.

Samtliga visades på Stockholms filmfestival men förhoppningsvis blir de tillgängliga för en bred svensk publik, för det är de värda. Återkommer i senare inlägg med texter om Tabu och Just the wind.