I torsdags visade Cinemateket och Akademin Valand Film (fd Filmhögskolan) Helma Sanders-Brahms naziarvsklassiker Tyskland, bleka moder från 1980 på Bio Roy i Göteborg. Regissören var på plats, och hyllades av bland andra Gunilla Röhr, som i ett känslosamt tacktal meddelade att det var just Tyskland, bleka moder som fick henne att vilja bli skådespelare från första början.
Tyskland, bleka moder, döpt efter en textrad ur Bertolt Brechts dikt Tyskland (”O Tyskland, bleka moder!/hur har dina söner ställt till dig”) som reciteras mot svartruta i inledningen, är en till stora delar självbiografisk film, om hur Sanders-Brahms alterego Anna föds under brinnande krig och släpas runt av sin mor genom ett bombhärjat Tyskland medan fadern kämpar vid fronten. Det är en fantastiskt rörande film, som med poetisk fingertoppskänsla kombinerar arkivmaterial från kriget med en djupt personlig familjeberättelse. När jag igår åt middag på Sjöbaren med Sanders-Brahms berättade hon bland annat att Fassbinderfavoriten Eva Mattes, som spelar modern, var tvungen att gå ner 20 kilo för rollen. Annars kom hon inte i klänningarna, som var de som Sanders-Brahms mor själv burit under kriget.
För någon som till vardags jobbar med en filmfestival var det annars extra roligt att höra om turerna kring Helma Sanders-Brahms avhopp från programkommitén för Berlins filmfestival 1990. Eftersom festivalen ägde rum bara några månader efter att muren fallit, tyckte hon att Berlinalen borde ha öppnats med antingen en klassiker från åren innan nationens splittring, alternativt en östtysk film. Men eftersom festivalledningen prioriterade att låta Julia Roberts, Dolly Parton och Shirley MacLaine paradera längs röda mattan och öppnade festivalen med Hollywooddramat Blommor av stål. Sanders-Brahms var klart nöjd när hon beskrev hur hon med dramaturgisk elegans hoppade av programkommittén inför världens samlade filmpress.
Hur som helst, på torsdag visar Cinemateket Tyskland, bleka moder i Stockholm. Missa inte det, stockholmare.
