Sista kvällen nu på Hotel Diego de Almagro, döpt efter en spansk conquistador, i den sydchilenska staden Valdivia, döpt efter en annan spansk conquistador. Har varit här i en vecka på stadens filmfestival för att kolla in den senaste sydamerikanska filmen. Valdivias filmfestival är Chiles viktigaste, men ändå en liten och intim tillställning. Även om den chilenska filmbranschen är produktiv – ett 30-tal långfilmer producerades i år – är den liten, alla verkar känna alla och alla träffas på restaurangen La última frontera på kvällarna.
Ikväll pratade jag lite med fem 70-plusare längst in i hörnet – alla skådespelare som kommit till Valdivia för att de medverkat i den chilenska mästerregissören Raúl Ruiz filmer. Ruiz avled förra hösten, men hans märkliga och intressanta La noche enfrente, som fick postum världspremiär i Cannes tidigare år visas på festivalen tillsammans med den nyss återupptäckta och nyrestaurerade 70-talskortfilmen Ahora te vamos a llamar hermano (Pinochetdiktaturen gick hårt åt filmskolor och filmarkiv när det begav sig, så såväl talang och faktiska filmer försvann).
Förutom massa spännande chilensk film (och en hel del underbudgeterade skolövningar) har jag sett några bra utrikiska rullar – mexikanskan Yulene Olaizolas Fogo och argentinaren Matías Pineros Viola till exempel. En film som visserligen inte var särskilt bra var Doende vuelan las cóndores, ett störigt storögt idolporträtt av den Victor Kossakovskij, men den ryska filmaren meddelade en checklista för hugade filmskapare varav framför alt den första är enkel att stämma in i efter att ha suttit i biografen nonstop i en vecka:
1. Gör inte film om du inte måste – det finns redan alldeles för många filmer.
2. Gör inte film om du har ett budskap – skriv då en uppsats istället.
3. Gör inte film om du vet innan vad du vill säga – bara säg det då.
