För 165 år sedan beslutade den svenska riksdagen att förbjuda Sveriges slavhandel i Afrika och Västindien som ett av de sista parlamenten i Europa. Det senaste året har vi sett Ruben Östlunds Play, fingerad slavauktion på Lunds universitet, Sean Banan i Seanfrika, Makode Lindes Afromantic-tårta, Stina Wirséns karaktär Lilla Hjärtat i form av en tecknad Golliwog, Tintin som plockas bort från Kulturhusets barnbibliotek 10-13, förföljda och mordhotade somalier i Forserum, den pensionerade sportkommentatorn Bo Hansson som obekymrat pratar om ”svartingar” på planen, ja, listan kan göras lång. Ett antal företeelser eller konstverk som hämtar sin inspiration utifrån ett rasistiskt tänkande har fått utrymme i massmedia. Någon vill få mig att skratta, mig som viting att mobilisera mot ett hot, att vakna upp, ge mig en konstupplevelse eller overcome.
I en äldre artikel i The Guardian pratar den nigerianska författaren Chinua Achebe om sitt förhållande till Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Han säger (fritt översatt): Du kan inte kompromissa med min mänsklighet för att utforska din egen ambivalens. Jag accepterar det inte. Min mänsklighet är inte till för att debatteras, heller inte för att på ett enkelt sätt illustrera europeiska problem.
Och, åh yes. Debatten är het, men var är handlingskraften? I DN försvarar Björn Wiman den konstnärliga uttrycksfriheten. Han pratar om orimligheten i att göra konst till föremål för ett omröstningsförfarande och att han föredrar bråk och debatt i efterhand snarare än att ha en ängslig förhandsförhandling. Visst. Konst måste kunna tänja på gränser, också etiska. Pål Hollender, Joanna Rytel, Mads Brügger och Makode Linde tänjer exempelvis inte bara på etiska gränser i fråga om att jobba med etnicitet och över- och underordning utan också på gränser mellan det dokumentära, fiktiva, privata och offentliga. De är väl medvetna om sina roller och sina syften och spelar med dem.
Men hur i helskotta är det ställt med den svenska filmbranschen? Jag blir alldeles tossig när jag tänker på Play och Liten skär och alla små brokiga och den debatt som omgivit filmerna. Jag har inget emot verken som verk, jag kan till och med tycka att de är riktigt bra på många sätt, men står däremot inte ut med den naivitet, aningslöshet och ansvarslöshet som omgett filmerna, både i fråga om produktion och distribution.
Senast igår – och helt utanför kontexten av rasistisk debatt – läste jag ett uttalande i DN av den ansvarige utgivaren till Marcimains nya film Call girl (som hämtat sin inspiration ur bordellhärvan Geijer-affären och där man i filmen framställer en statsminister lik Olof Palme som sexkköpare) att det inte oroade henne att man skulle kunna tolka filmen som ett påstående eller förslag. ”Jag har aldrig tänkt i de banorna”, säger hon. OMG. Jag förstår att hon måste svara så, men menar hon allvar är det då verkligen illa ställt.
Sedan när slutade filmbranschen att analysera (sina egna) konstnärskap ur ett maktperspektiv? Varför låts det bli? Varför ska ”filmkonsten” bli ett tillhåll utifrån vilket man kan försvara luddiga idéer och uttalanden medan en sportgubbe som Bo Hansson får utstå ett medeltida spöstraff? Varför är det vedertaget på dagstidningars kultursidor att den fulkulturella Sean Banan inuti Seanfrika är rasistisk men inte finkulturella Play eller Liten skär och alla små brokiga?
Carl-Johan Malmberg kallar på auteuren i en artikel i Svenska Dagbladet som ett svar på varför svensk film är så förflackad. Nja, visserligen behöver svensk film långt mycket mer patte och vision men knivskarp reflektion behöver inte födas bättre ur en ensam hjärna än ur tre eller fem. Vi behöver inte individualistiska konstnärer som går i självspinn över sin egen förträfflighet eller har en femårings inställning av ”kan själv” när alla vet att mamma (statistiskt sett) är den som tvättar rumpa. Det är tröttsamt med en romantisk konstnärssyn. Vi behöver däremot konstnärer och konstnärskollektiv som tar ansvar för och står för sin konst. Som spelar med medvetna parametrar och ingår i en internationell diskussion. Vi behöver modiga regissörer, manusförfattare, producenter, finansiärer, distributörer och ett samtal om film där det är högt i tak. Vi behöver göra film som bränns. Vi behöver vara skarpa i vår kritik.
Något som är intressant är att denna diskussion pågår samtidigt som Göran Olssons The black power mixtape 1967-1975 skördar internationella framgångar. Och absolut, The black power mixtape 1967-1975 är en viktig film i form av ett intressant tidsdokument inte minst för en amerikansk publik, men den är också en film som är fullständigt ofarlig i en svensk kontext. Ge mig Black power mixtape – 40 år senare och alla talar svenska.
Låt auteurerna rikta kameran mot sig själva (som Ruben Östlund föreslog att hans publik skulle göra). Jag hade gärna sett en film om en medelålders vit man och den överordnade vardagsrasism som genomsyrar hela det svenska tänkandet. Jag väntar spänt.
Josefine Adolfsson är filmkritiker och författare, bland annat till Apflickorna.
Du har blivit bönhörd! https://www.youtube.com/watch?v=eG2LVIfBoIA
Hej Jonas!
Tack för din läsning och ditt svar. Jag har sjuhelvetes många brister. Miljontals.
Nog om det. Jag är inte ute efter att kasta sten utan primärt att problematisera maktförhållanden, konstnärligt ansvarstagande och klass vilket enligt mig är viktiga frågor. Och du har helt rätt, det är inte så att något är rasistiskt för att att en svart person uppenbarar sig på filmduken. Nej.
Men om man respresenterar innehar man en maktposition. Som konstnär eller journalist rör man sig i en offentlig sfär där man får räkna med att ens ord eller bilder blir problematiserade, analyserade, omtyckta, förkastade (på ett respektfullt sätt givetvis). Det tillhör spelets regler. Man kan också uttrycka det såhär: Vill man inte kommunicera ska man också låta bli att kommunicera.
Jag skriver vidare inte att någon är rasist, utan att de hämtar inspiration till sina handlingar utifrån ett rasistiskt tänkande med mer eller mindre lyckade resultat. När det gäller de jag refererar till i mitt blogginlägg har i princip alla (utom möjligtvis Sean Banan och mordbrännarna i Forserum) fått gott om utrymme att uttrycka sina ståndpunkter.
Bara för att någon person råkar ha svart hudfärg gör det inte automatiskt till något rasistiskt. Det verkar som vi i detta land blivit mörkrädda och att de som till utsidan råkar likna/ är för olika det som avbildas tar sig rätten att reagera starkt och ger sig själva tolkningsföreträde till vad som avses. Hur skulle du själv ta det om någon överraskande tog kraftigt anstöt av något du hade skapat, utan att ha den reaktionen som avsikt?
Du verkar ju intellektuell och jag gissar du gör skilnad mellan personer och deras handlingar. Men är det inte så att människor har slutat att fråga ”vad menade du med det?” Jag vet konstnärer inte gillar att man ställer dem den frågan, men som det ser ut idag hade jag föredragit den frågan före ”jag vet minsann vad du vill komma med det där, din förbannade rasist!”
Jesus lär visst ha sagt att den utan synd kastar första stenen, och jag ser det som ett väldigt aktuellt sätt att beskriva vår samtid på, oavsett religiös tillhörighet. Bara tanken på att kasta en sten handlar ju om för individen att den vill känna sig bättre än den stenarna är riktade emot och ett tacksamt sätt att ta avstånd från det beteendet. Men det tyder ju på en rädsla hos den som håller i stenen och att den faktiska bristen ligger hos den.