En av de saker jag sett fram emot mest inför Cannes var visningen av Sergio Leones Once upon a time in America (i Cannes Classics-sektionen). En restaurerad, 25 minuter längre version av en film som jag när jag såg den för 15 år sedan tyckte var en av de bästa jag sett. Visningen igår var därför en stor besvikelse. Restaureringen var fin och det var roligt att se Ennio Morricone och Robert De Niro på plats i salongen, men de nyinsatta scenerna var i uselt skick, såväl bild- som ljudmässigt. Men framför allt är ju filmen en simpel sexistisk machismohistoria där alla män är äckliga gangsterklyschor och alla kvinnor är horor, blir våldtagna eller blir våldtagna och gillar det så mycket att de blir horor. Filmen är snart 30 år gammal och har inte åldrats tillnärmelsevis så väl som t.ex. Gudfadern (vilken Leone tackade nej till att regissera, eftersom han hellre ville göra den här). Eller var den kanske lika dålig när den kom, medan jag däremot har åldrats mer värdigt, det vill säga; fått en mer medveten syn på könsroller? Hur som helst kan jag tycka att när Cannesfestivalen är mer kritiserad än någonsin för sin gubbslemmiga uppställning, kunde de kanske ha valt att plocka fram en något mindre grabbig film ur historien.
