Egyptiska tävlingsfilmen After the battle hade galapremiär i Cannes igår. Det är en ganska rörig berättelse om Egypten efter Mubaraks fall. En kvinnlig politisk aktivist tar sig an en manlig hästägare som bor vid pyramiderna och har det knapert sedan turisterna försvunnit. Efter löften om bättre villkor deltog han under revolutionen i trakasserier mot demonstranter vid Tahrirtorget, i det som kallas ”Kamelernas slag”. Kvinnan försöker föreläsa för och hjälpa först mannen, sedan hans familj, sedan hans kollegor, medan han i sin tur brottas med sin skuld gentemot demonstranterna, sina dagliga levnadsvillkor och skammen att ha trillat av sin häst och hamnat på Youtube-videor från demonstrationerna. Regissören Yousry Nasrallah vill säga jättemycket om Egypten idag och lyckas till viss del, men det blir lite för många, lite för tunna, lager på en gång.

Filmen blir dock mer intressant när man ställer den bredvid en av filmerna i sidosektionen Cannes Classics. Den indonesiska After the curfew från 1954, som har restaurerats med bidrag från Martin Scorsese-ledda World Cinema Foundation, handlar också om en vilsen man som försöker hitta sin plats efter revolutionen, i detta fall Indonesiens självständighetskrig i slutet av 40-talet. Han är en frihetskämpe som plågas av minnet av en avrättning han genomfört under kriget och av tomheten i att försöka leva vardagsliv.

Även här handlar makroperspektivet om hur svårt det är att bygga ett nytt samhälle efter en revolution. Om hur herrarna ersätts av nya herrar, och kampen av nya sorters våld. I båda filmerna förekommer en scen där den manlige huvudpersonen står med en pistol i handen framför sin (nu förmögne) gamle mentor och överväger att bli dennes hejduk. I After the battle är det hästägaren själv som kommer med förslaget, eftersom han inte ser någon annan utväg för att kunna få en inkomst. I After the curfew är det mentorn som föreslår det, medan den gamle frihetskampen vägrar. I båda filmerna väljer hjältarna till slut ”rätt”, men båda straffas också med att bli skjutna.

Filmhistorien har helt enkelt inga enkla svar på hur man går vidare efter en revolution. Varken då eller nu.