Igår öppnade Wes Andersons Moonrise kingdom Cannes filmfestival. Ett logiskt val som öppningsfilm, med tanke på den kändistäta skådislistan, den trivsamma tonen och Andersons cineastiska renommé. Moonrise kingdom handlar om en mobbad scoutpojke och en dotter till ett psykiaterpar som rymmer ut i skogen ihop. Bruce Willis är polis, Edward Norton scoutledare och Tilda Swinton ”socialen”. Tyvärr är detta Andersons sämsta film. Knas- och kufgreppet som gjorde till exempel Royal Tenenbaums så bra blir utstuderat snarare än stilsäkert. Moonrise kingdom (som har svensk biopremiär 6 juni) påminner en smula ironiskt om Richard Ayoades barn-kärlekshistoria Submarine som gick på bio i höstas och som i sin tur var tydligt inspirerad av Anderson (utan att bli särskilt bra). Ett original som har blivit en imitation av en imitation av sig själv, alltså. För att citera Papa Razzi & The Photogs: ”Wes Anderson and Owen Wilson ought to get back to their roots / and co-write a quirky comedy film with sharp insights and truths.”
En annan öppningsfilm är Michel Gondrys The we and the I, som inledde sidosektionen Quinzaine des réalisateurs tidigare idag. The we and the I är inte heller helt klockren, men här handlar det snarare om att filmen är väldigt otypisk för Gondry. Det är ingen prillig Eternal sunshine of the spotless mind, utan i stället en realistisk pratfilm som kom till som ett slags workshop med tonåringar på en fritidsgård i Brooklyn, New York. De första 40 som ville vara med blev castade, och spelar mer eller mindre sig själva. Filmen utspelar sig på bussen hem från skolan, där attityder skalas av ju längre bussen hinner åka och ju fler som går av. Det blir ganska präktigt, men äkta och konsekvent, plus att det är lite fint att Gondry valt att jobba med ungdomar på det här sättet.
(Även sektionerna Un certain regard och Semaine de la critique öppnade idag, med Lou Yes Mystery respektive Rufus Norris Broken. Jag inte sett dem.)
