När den 65:e Cannesfestivalen invigs imorgon är det 22 filmer som tävlar om Guldpalmen, världens mest prestigefulla filmpris. Det är jättemånga intressanta filmer, av filmskapare som Haneke, Kiarostami, Mungiu, Audiard och Loach. Samtliga 22 är regisserade av män. Det är givetvis en skandal.

Som jag skriver i Expressen idag är det ändå glädjande att se att snedfördelningen i alla fall väcker starka protester i år. I helgen skrev till exempel den skäggfeministiska aktivistgruppen La Barbe (tidigare mest kända för sin punktbevakning av den sexistiska medierapporteringen när Ségolène Royal ställdes mot vår bloggfavorit Nicolas Sarkozy i presidentvalet 2007) en uppmärksammad artikel i Le Monde (engelsk översättning) där de under rubriken ”A Cannes, les femmes montrent leurs bobines, les hommes, leurs films” attackerade festivalens sexistiska programpolitik.

La Barbe-artikeln undertecknades primärt (skriv under uppropet själv här) av skådespelaren Fanny Cottençon (Våra lyckliga liv) samt regissörerna Virginia Despentes (Baise-moi) och Coline Serreau (Det ligger en vit man i din säng mamma). De skriver bland annat att ”män gillar djup hos kvinnor, men bara i urringningen” och kommenterar det ironiska i att just Marilyn Monroe, Kvinnan med stort K, pryder festivalaffischen ett sådant här år. Är det måhända frihetens och jämlikhetens ljus hon blåser ut? Till förmån för broderskapets till synes osläckbara flamma då.

Festivalchefen Thierry Fremauxs svar är ganska nedslående:

”Som medborgare stödjer jag feministisk aktivism till fullo, men som professionell väljer jag verk utifrån deras faktiska kvaliteter. Vi skulle aldrig gå med på att välja en film som inte förtjänar det på grund av att den är gjord av en kvinna. Det skulle leda till en kvoteringspolitik som skulle underminera saken. … Utan tvekan behöver kvinnor få större utrymme inom filmen. Men det är inte i Cannes i maj månad som den här frågan behöver tas upp, utan snarare året om och överallt. … Att anklaga festivalen är ingen betjänt av.”

Gärna feminism, men någon annanstans, någon annan gång, alltså.

Filmvärlden är ojämställd i sin helhet, och programmerarna i Cannes är självklart inte ensamt ansvariga för den genomgripande obalans som gör att fler män får chansen att göra konstnärligt avancerade filmer. Men när de återigen inte lyckas skrapa fram en enda tävlingsfilm regisserad av en kvinna (2010 var det lika illa) är det svårt att dra någon annan slutsats än att det finns ett rejält systemfel i urvalsprocessen.

Här är alla filmerna som tävlar om Guldpalmen i Cannes. Må bäste man vinna!

Amour (Michael Haneke)
The angel’s share (Ken Loach)
Baad el mawkeaa (Yousry Nasrallah)
Beyond the hills (Cristian Mungiu)
Cosmopolis (David Cronenberg)
Holy motors (Leos Carax)
The hunt (Thomas Vinterberg)
In another country (Hong Sang-Soo)
Im nebels (Sergei Loznitsa)
Killing them softly (Andrew Dominik)
Lawless (John Hillcoat)
Like someone in love (Abbas Kiarostami)
Moonrise kingdom (Wes Anderson)
Mud (Jeff Nichols)
On the road (Walter Salles)
Paradies: liebe (Ulrich Seidl)
The paperboy (Lee Daniels)
Post tenebras lux (Carlos Reygadas)
Reality (Matteo Garrone)
Rust & bone (Jacques Audiard)
Taste of money (Im Sang-Soo)
Vous n’avez encoure rien vu (Alain Resnais)