Nu rubrikropar danska medier om en bejublad comeback och en stundande guldpalmsvinst för Thomas Vinterberg.
Det är 14 år sedan nu, som Vinterberg efter Cannes-visningen av dogmatragedin Festen plötsligt förvandlades från en ganska okänd dansk till en av världens mest omsusade regissörer. Tyvärr tappade han bort sin talang bland gratisskumpa och snittar under en flera år lång festivalturné, och följde upp sin succé med den ena filmen sämre än den andra.
Nu försöker han spåra forna tiders tonträff genom att återvända till den tryckta feststämningen från 1998. Först skrev han pjäsen Begravelsen, som är en regelrätt uppföljare till Festen (jag recenserade när Folkteatern i Göteborg satte upp den i höstas), och i Cannes premiärvisas hans nya film Jagten, som skulle kunna beskrivas som en spegelvänd Festen.
Temat är detsamma: sexuella övergrepp på barn. Men istället för att ingen talar om allt det hemska som har hänt, talar precis alla i Jagten om något som inte alls har hänt. Mads Mikkelsen spelar en dagisfröken som anklagas för att ha lurat med sig ungarna till sin källare och tagit av sig byxorna. Att han inte ens har någon källare förhindrar inte att hela samhället samfällt förkastar honom. ”Ett barn ljuger inte”, heter det, och den oskyldiga mannen förlorar arbete, vänner och fönsterruta.
Jagten är en kompetent berättad och extremt välspelad film. Den bildsköne Mads Mikkelsen gör en gripande tolkning av en man i fritt fall, och Annika Wedderkopp som spelar den ledsna lilla lögnerskan är fantastisk i sina försök att förstå vad det är som pågår med henne själv som ett slags perifert centrum. Men Jagten är samtidigt en superkonventionell tragedi som saknar moralisk komplexitet och besväras av flera bristfälliga bildval – jag tror det var tre gånger som en sån här klassisk psykobild på Mikkelsen återkommer, med vidvinkellinsen nära ansiktet, strax ovanifrån men lite snett. Det kändes lika malplacerat varje gång. För en guldpalm krävs rimligen en mer högkaratig konstnärlig utformning.
