fbpx
FLM rekommenderar Charlotte Wiberg, 27 april 2012

Skuggan av ett tvivel

För att dölja sitt dåliga självförtroende klamrar sig kritikerkåren fast vid en nordiskt sval smak. Varför så osäker? Charlotte Wiberg bläddrar i bladen och ser kritiker i behov av finkulturellt godkännande.

Asketism, minimalistisk, subtilt, små medel, små gester, tar aldrig för stora svängar, stillsam, lagom. Dokumentär, dokumentärkänsla, verklighetskänsla, verklighetsförankring, registrerande. Realistisk, vardagsrealistisk, naturlig, naturalism. Diskreta, lyhördhet, återhållsam, tillbakahållen, lågmäld, nyanserad, finkänslighet. Distans, alienation. Enkel, jordnära. Tillstramat, strama tyglar, disciplinerad, rent, avskalat.

Tittar man på vilka beskrivande ord som förekommer i positiva bedömningar av svenska spelfilmer från de senaste tre åren blir bilden ganska entydig. Filmerna som recenseras med hjälp av ovanstående fraser är PlayApflickorna, Flickan, Miss Kicki, Svinalängorna och Apan.

Man kan naturligtvis hävda att dessa omdömen helt enkelt säger något om hur filmerna är utformade. Men de ingår samtidigt i tolkningar av materialet, och understryker också vad kritikerkåren ser som positivt med det. I negativa omdömen av samma filmer kan ord som ”melodramatisk” eller ”thrillerelement” ingå. Eller som Teresa Axner uttryckte det i Cinema: ”I en billigare version skulle Apflickorna kunnat vara en skräckis.”

***

När det kommer till filmkritikens värdegrunder kan vi för enkelhetens skull tala om Wes Anderson och Wes Craven. När litteraturkritikern Ulrika Kärnborg i Aftonbladet häromåret anklagade svenska filmkritiker för att slentrianmässigt ge svenska filmer högre betyg än vad de förtjänar, blandade hon nämligen ihop dessa båda regissörer.

Kärnborg utgick från Andreas Öhmans aspergerskomedi I rymden finns inga känslor och i sin beskrivning av filmen kallade hon den en ”Wes Craven-pastisch”, trots att det namn hon uppenbarligen egentligen hade i åtanke var Wes Anderson. Skillnaden mellan Wes Craven och Wes Anderson som filmskapare får sägas vara tämligen avgrundsdjup.

Det är inte ofta filmkritikens väl och ve bedöms som intressant för den breda allmänheten. Men med anledning av Kärnborgs artikel blev svensk filmkritik plötsligt ett ämne för det så kallade apberget, öknamnet för de läktare som medverkande i och åhörare till Svt-programmet Debatt sitter på. Kärnborg menade att filmkritikerna genom att slentrianmässigt skriva upp svenska filmer, bidrar till ett mediokert filmklimat där alla inbillar sig att allt är väl i stället för att se sanningen i form av bristande kvalitet och dåliga publiksiffror i vitögat. På apberget flankerades hon av Helena Bergströms ilska mot kritikerkåren – vilken emellertid bottnade i det förakt hon menade att recensenterna bemötte maken Colin Nutleys arbete med.

Filmkritiken ansattes med andra ord från två håll. Den anklagades både för att vara snobbigt exkluderande och för att vara alltför osjälvständig. Å ena sidan som alltför intellektuell; å den andra som inte tillräckligt intellektuell. I den närmast idealistiska synen på sambandet mellan en god diskussion om filmkonst och ett högkvalitativt filmutbud för en bred publik, blev filmkritikerkåren närmast till ett slags folkförrädare.

Men om bara Kärnborg hade gjort några kvalifikationer hade hennes kritik kunnat bli både meningsfull och begriplig. För ironiskt nog skulle Kärnborgs felskrivning alltså kunna fungera som en ingång till att titta närmare på svenska kritikers bedömningar av svensk film.

Att Kärnborg trots allt hade en poäng fanns det flera som medgav – en av dem var Aftonbladets Malin Krutmeijer som dock inte delade Kärnborgs dystra syn på det svenska filmklimatet i stort. Både konstnärligt och publikmässigt är bilden betydligt ljusare, menade Krutmeijer. Hon ifrågasatte också det orsakssamband som Kärnborg målade upp mellan svag kritik, svaga filmer och svaga publiksiffror:

”Till skillnad från Ulrika Kärnborg tror jag inte att sambandet mellan bristande kvalitet och låga besökssiffror är särskilt starkt. Det är klart som korvspad att Gitarrmongot och Pingpongkingen är bättre än Snabba cash. Och, omvänt, inte kan blockbustern Män som hatar kvinnor (dansk regissör, förvisso) sägas vara den bästa svenska filmen på flera år?”

Att det är ”klart som korvspad” att Snabba cash, trots att Krutmeijer själv nämner den som en av senare års många bra filmer, är sämre än Gitarrmongot och Pingpongkingen visar på något som alla vet men som ändå, just därför, behöver påpekas. Nämligen att genrefilm inte kan komma i åtnjutande av samma konsekration som de filmer som signalerar ”auteurskap”. Åtminstone inte om de inte är gjorda av en regissör som redan tillkämpat sig en status som auteur.

I vår sedelärande berättelse är Wes Anderson-positionen med andra ord den självmedvetna auteurens. Den försmådda Wes Craven-positionen tillhör bruksregissörerna som gör genrefilm.

När jag skrev om den svenska filmkritiken i antologin Solskenslandet för sex år sedan fann jag en viss tendens till knäböjande inför främst manliga svenska regissörer med auteurstatus. Detta kan dock inte bara avskrivas som en blind tillbedjan av den manlige skapargestalten utan handlar också om behovet av ett starkt inhemskt filmfält med hög grad av autonomi, som bland annat är beroende av framkomsten av internationellt erkända auteurer i klassisk mening som blottar behovet av intellektuella samtal kring film. Det är sådana auteurer som höjer såväl mediets som filmkritikens status.

Denna knäböjande tendens kan ses i mottagandet av just I rymden finns inga känslor – eller vad ska man annars säga om Gunnar Bergdahls recension av filmen i Helsingborgs dagblad: ”En ny långfilmsstjärna tänds däruppe och alla visa män, kvinnor och barn bör skynda till närmaste biografkrubba för att tillbe undret.”

Det må vara formulerat med glimten i ögat men tendensen är tydlig. Just denna film må inte ha varit något allmänt föremål för starka lovord i någon stor utsträckning – helt rätt hade inte Kärnborg ens i detta – men mottagande visar att enstaka svenska filmer kan bli föremål för väldigt starka förhoppningar, och att det kan uppstå en Wes Anderson-effekt.

De filmer som på rätt sätt står ut mot mängden tas emot med tacksamhet. Följande stycke ur Mattias Oscarssons Play-recension i Sydsvenskan kan tjäna som exempel: ”Trots (…) svagheter är Play årets bästa svenska film, och den befäster Östlunds position som vårt stora regissörshopp. Han har inte bara berättartalangen, humorn och samhällsengagemanget utan också en särpräglad filmisk estetik – med helbilder, statisk kamera och långa tagningar – som han behärskar virtuost.”

Medan kritiken vilade på den mer eller mindre allmänna bevekelsegrund som gäller för svenska filmkritiker, att lyfta fram ”regissörshopp” som behärskar filmkonsten, handlade den efterföljande debatten om Play om helt andra frågor. Knappt någon filmkritiker deltog i debatten, vilket visar att filmkritiker sällan uppträder i kapaciteten av ”allmänna intellektuella”. Men också att den konsekration som är ett led i att lyfta upp filmmediets status även kan fungera som en hämsko.

Ännu återstår att se om Lisa Aschan med Apflickorna lyckas slå in en hållbar kil i det sega äktenskapet mellan ”stor skapare” och ”man”. Det är dock intressant att notera att svenska filmrecensenter sällan ordnar in Aschan i en tradition, där hon hade kunnat mätas mot etablerade namn. När det gäller Ruben Östlund har kritiken redan sedan debuten varit stinn av namedropping, där Roy Andersson varit vanligast förekommande.

Aschan betecknas desto oftare som, helt enkelt, ”egen”. Samtidigt nämns hon gärna som ingående i en grupp samtida intressanta regissörer tillsammans med Östlund, Jesper Ganslandt och Fredrik Wenzel.

***

Det tycks inte heller längre krystat att tala om en intressant, yngre filmscen. I min text i Solskenslandet nämnde jag antologin Fucking film, en samling intervjuer och texter som kritiklöst deltog i skapandet av legendbildningen kring det sena 90-talets svenska film. Men man ska vara försiktig med att avfärda viljan till upphöjelse av inhemska regissörer enskilt eller i grupp – den kan fylla en viktig funktion i att skapa ett självförtroende som kan ligga till grund för ett livskraftigt och autonomt filmfält. Ibland kan det vara produktivt att ”believe the hype”.

För att undvika slentrianmässiga omdömen som kan fungera exkluderande är det däremot alltid givande att titta på vad som för stunden passerar som ”god smak”. Förutom signalorden som uppradades i inledningen förekommer förvisso rena affektomdömen i svenska filmrecensioner, där affekten inte är något negativt. Men man hajar närmast till inför Erik Helmersons stilbrytande beröm i TT av Pernilla Augusts regi av Svinalängorna som ”explosiv, in-your-face” eller tillkännagivandet att ”Flickan [är] vacker och böljande som en tyllgardin” (Erik Helmerson, TT Spektra). Vanligare är en sval nordic blonde-hållning. Översatt till en inredningskontext framstår den goda svenska filmsmaken som ett sparsmakat men effektivt inrett medelklasshem, i ljusa färger, mycket trä och med gott om yta, utan pråliga detaljer, prydnadsbjäfs och pinsamma plastiga rokokoreproduktioner. Vore det inte för det realistiska idealet skulle den kanske närmast kunna tas för hemmahörande på Solsidan (eller är Ikea-inslagen för stora?).

Faktum är att alla de positiva egenskaper och omdömen som räknades upp i början av artikeln är sådant som på olika sätt hänger samman med kontroll – med att som åskådare inte bli ”lurad”, manipulerad, översvämmad, bombarderad och därmed ”försvagad”. Att hylla det ”enkla”, det som inte tvingar sig på utan lämnar utrymme för åskådarmedvetandet, kan fungera som ett skydd mot att själv bli reducerad till något ”enkelt”. Som exempelvis en manipulerbar bölande eller vettskrämd varelse i biofåtöljen.

Det finns naturligtvis många och djupa rötter till det här värdesystemet, och det gäller sannerligen inte bara för filmen (även om förkärleken för det ”dokumentära” kanske är särskilt stark här). I vanlig ordning finns ett visst mått av självbedrägeri med i bilden, för alla olika konstnärliga grepp innebär olika former av manipulation. Alla vet naturligtvis detta, men få förmår dra konsekvenserna av det.

Behovet av kontroll är störst där osäkerheten regerar, och det är svårt att inte se den lite prudentliga hållning som är framträdande i svensk filmkritik som ett uttryck för dåligt självförtroende. Av en kår som har osäker status och ingen självklar plats i det intellektuella fältet.

***

Genom att titta på mottagandet av två filmer från 2008, som båda framstår som udda i det svenska filmlandskapet genom att faktiskt inta Wes Craven-positionen, kan vi lära oss något. Den ena, Låt den rätte komma in, blev en kritikerframgång och den andra, Vampyrer, en flopp. Medan recensioner av den förstnämnda filmen gärna framhöll på vad sätt den kunde ses som höjd över skräckgenren fick den sistnämnda i stället förkroppsliga den. ”Ajvide Lindqvists böcker om såväl vampyrer som odöda (zombier) är så mycket mer än bara skräckhistorier”, var Svenska dagbladets Jeanette Gentele noga med att framhålla om det litterära underlaget till Låt den rätte komma in. ”Regissören Tomas Alfredson har sagt att han inte är intresserad av skräckfilm. Kanske är det därför hans filmatisering av John Ajvide Lindqvists rosade vampyrroman blivit så lyckad?”, spekulerade C-G Karlsson i Metro. ”Den som förväntar sig blodsugande Draculanissar kan känna sig blåst, men i gengäld är det en film som även kan uppskattas av den som annars inte bryr sig ett dugg om vampyrer”, försäkrar Anders Pettersson på Nya Wermlands-tidningen.

Flera recensenter såg däremot Vampyrer som ett misslyckande för hela skräckgenren. ”Det är enkelt att förstå varför svenska filmproducenter är rädda för skräckfilm. När det blir så här dåligt är det tyvärr inte mycket mer att göra än att hålla med: Inget mer nu, snälla”, sammanfattade Mattias Löfroth på Moviezine denna ”No vampires please, we’re Swedish”-approach.

***

En filmkritikerkår med självförtroende borde, tänker jag mig, kunna ha en öppenhet och en stridbarhet även för den film utanför mainstreamfåran som inte ryms på den traditionella auteurfilmens plattform. Ju frodigare filmlandskap desto mer fantastiska blir så småningom plantorna. Relationen mellan filmkritik, filmproduktion och publiksiffror må vara väldigt oklar, men knappast frigid.

Vad som anses som god smak eller bra filmkonst är så djupt underförstått att det framstår som ”klart som korvspad” och just därför värt att vädras ut med jämna mellanrum. Men det skulle vara fatalt om diskussionen om vad som är bra film skulle underställas andra intressen än ”inomfilmiska”.

När Helena Bergström anklagade svenska filmkritiker för att vara ett ängsligt kotteri hade hon djupt personliga skäl för att göra så. Och att hon dessutom anklagade kritikerna för att svika och spotta på ”tjejen på ICA” kan kanske tilltala den reflexmässiga solidaritetsinstinkten, men varken Bergström eller någon annan än tjejen på ICA själv har mandat att föra hennes talan på apberget. Dessutom finns det lika lite anledning för filmkritiker att ha kassörskan som riktmärke som att låta den välbärgade familjen på Solsidan eller för den delen södermalmshipstern fylla denna funktion. När Fredrik Sahlin i Debatt liknade filmkritikerns arbete vid en sommeliers (”Ingen anklagar en sommelier för snobbism när han inte rekommenderar Vino tinto”) framstod liknelsen som mindre lyckad, och förstärkte intrycket av ett ängsligt medeklassvaktande vid den goda smaken. Alla vi vars plånböcker passar bättre för Vino tinto än för sommelierens rekommendationer, och som får lov att bli fulla på egen fason, kände väl oss exkluderade och lite provocerade där.

Liknelsen visar hur svårt det är att tala om smak i fråga om konstnärliga uttryck utan att landa i en svårnavigerad klassdiskussion. Ju mindre kritikerns självförtroende och intellektuella självständighet är, desto svårare blir det att inte gå vilse.

Illustration: Kajsa Eldsten

Annons