Den brittiska filmtidskriften Little white lies har belagt alla sina skribenter med ett litet men signifikant yppandeförbud: ”Oscar” får inte nämnas i deras texter. Så långt har vi inte gått i FLM, men det är lätt att känna sympati med ett avståndstagande från bilden av Oscarsjuryn som poängdomare i ett ständigt pågående VM i film.
För det finns dem som verkligen tror att guldgubben är den högsta vinsten för världens filmskapare (även om exempelvis Ingmar Bergmans famösa brev hintar om motsatsen). I en sågning av Martin Scorceses Hugo Cabret (★★★★☆) ser Hanna Höglund den som ”ett tillfälle för den så ofta Oscarnobbade regissören Scorsese (bara en vinst) att genom filmens revanscherande regissörsfigur, Georges Méliès, gestalta sina egna drömmar om galor, jubel och hyllningar”.
I bästa fall överskattar Höglund Oscargalans betydelse, i sämsta fall är hon bara okunnig om Scorseses renommé. Han bejublas trots allt jämt och ständigt som en av sin generations främsta regissörer. Och om man nu vill betrakta Hugo Cabret som en personlig allegori ligger det kanske närmare till hands att se den i ljuset av Scorseses enträgna filmarkivariska engagemang.
Pikant också att Höglund i en annan passage klistrar etiketten ”pretto” (hej 90-tal) på den som för fram uppfattningen att filmen har en ”förmåga att skapa drömmar”. Den formuleringen är, som också Anne Bachmann påpekar i sin text om Hugo Cabret i nya numret, liksom Hollywoods egen slogan.
Höglund kallar Scorseses 3d-äventyr för ”en fantasi för stumfilmsälskare och nostalgiska filmvetare”, uppenbarligen ovidkommande minoriteter, men förmår inte själv se några kvaliteter bortom en ”snygg yta”. För den som inte skäms för att vara filmintresserad finns fler dimensioner att upptäcka. Hugo Cabret är en film som både pekar mot historien och framtiden.
