”Berättelsen består av två delar, fantasi och mekanik, som ju också är filmmediets beståndsdelar. Scorsese gör stor affär av länken mellan tid och film”, skriver Emma Engström i GP om barnboksfilmatiseringen Hugo Cabret om den föräldralöse urmakaren med samma namn. ”I ljud och bild likställer han urverken med den gamla filmtekniken, som något man vrider upp, vevar, som tickar med regelbundenhet, som ger skuggor och ljus.” Men i slutändan anser Engström att både symboliken och 3d-myllret blir lätt överlastat.

Inte heller Mårten Blomkvist i DN faller pladask för den filmiska nostalgitrippen. ”Scorsese älskar film och filmhistoria, men det har alltid funnits opposition och ifrågasättande i kärleken”, anmärker han och anser att Scorsese har tryckt in för mycket ”lullull” i filmen och förvandlat Méliès till en ”tomtefar”. Blomkvist tillstår att filmen är tekniskt skicklig men för ”stjärnögd” och menar att Scorseses filmhistoriska folkbildning kommer bättre till sin rätt genom ”gästframträdanden på dvd:ernas bakommaterial”.

Jan Söderqvist i Svd är desto mer entusiastisk och menar att Hugo Cabret är ”dels ett magiskt pojkäventyr med skarpa kanter, dels en rörande kärleksfull hyllning till den visionära fantasin och den tekniska innovationskraften hos filmkonstens allra första pionjärer”.

Mattias Oscarsson i Sydsvenskans medger att Hugo Cabret dramaturgiskt är ”något baktung”, men att 3d-tekniken fungerar kongenialt: ”Méliès var ursprungligen en trollkarl som kom att bli den förs­te regissören att utnyttja filmmediets potential att skildra fantasivärldar och drömmar, exempelvis i Resan till månen.” Oscarsson ställer sig frågande till om den yngre publiken kommer falla för de filmhistoriska trolleritricksen men avslutar: ”För filmälskaren är det däremot bara att tacka och ta emot. Hugo Cabret är visuellt en magnifik upplevelse.”