Kör lite festivallogg här i natten. Började dagen med Andreas Dresdens bleksiktiga cancerdrama Stopped on track (★★★☆☆), där industriarbetaren Frank får veta att han bara har några månader kvar att leva. Det är en smärtsam studie i fysiskt förfall som tyvärr stördes av upprepade komiska sekvenser där Frank ser sin hjärtumör sitta i tv-soffan eller hör hur hans sjukdomsförlopp diskuteras i radionyheterna. Jag förstår att filmskaparna kände sig tvungna att lätta upp cancerskildringen, men Franks minnes- och kontrollförlust skapade tillräckligt mycket dråplig tumörhumor alldeles utan krystat fantasifulla talk show-inslag. Men Stopped on track var ändå ett dödsdånande slag i magen. Det fanns nog ingen i publiken som inte ringde sina nära och kära under timmarna efter filmen.
Sedan såg jag långfilmsdebutanten Gorki Glaser-Müllers otrohetsdrama En gång om året (★★☆☆☆), ett slags friformad Kort möte för digitalvideo i hotelldekor. Den alltid lysande Gunilla Röör kunde nästan rädda ett riktningslöst kammarspel som saknade djup och finess.
På eftermiddagen avgjordes kortfilmstävlingen Startsladden. Vann gjorde Behandlingen-regissören Johan Jonasons narcissistiska replokalsvideo Dance music now, medan jag tyckte mer om Anders Hazelius Baggy, Fijona Jonuzis Astrid och Vanja Sandell Billströms Fotografen. Mest omdiskuterad bland de nominerade var Maciej Kalymons Hjulet snurrar men hamstern är död: prequel som är ett personporträtt av en flicka med Downs syndrom och bland annat innehåller en lång, explicit sekvens där flickan onanerar. Hänsynslöst exploaterande eller aktivistiskt synliggörande av funktionshindrade barns sexualitet? Jag landade ändå i att vissa bilder var en bit över gränsen.
Avslutade dagen med en dos högoktanig filmkonst: Nuri Bilge Ceylans Once upon a time in Anatolia (★★★★☆). Otroligt vacker film, inte minst inledningen där Ceylan och fotografen Gökhan Tiryaki bygger en fantastisk ljussättning utifrån bilstrålkastare i natten som enda diegetiska ljuskälla.
