På fredag går Kathrine Windfelds Hamilton: I nationens intresse upp på svenska biografer. I dagens Expressen beskriver Bernt Eklund den danska regissören som ”lite av Nordens motsvarighet till Kathryn Bigelow”. Anledningen till denna beteckning är att hon liksom Bigelow är en kvinna som gjort en testosteronstinn actionfilm. I artikeln där jag försöker göra ett idéhistoriskt spårarbete kring ”den kvinnliga stilen” i nya numret skrev jag bland annat om genusdiskussionen som uppstod efter att Kathryn Bigelow regisserat The hurt locker:
Många av de särdrag som tidigare tillskrevs den kvinnliga erfarenheten skulle kunna härledas till kvinnors marginaliserade branschposition – att kvinnor inte arbetar med masscener, explosioner och ekonomiskt trimmat berättande berodde kanske i hög grad på att de bara hade tillträde till en del av filmbranschen med andra ideal. För när kvinnor väl får uppdraget att göra publikanpassad genrefilm brukar inte resultatet skilja sig så särskilt mycket från vad deras manliga kollegor gör, med undantag för att de oftare väljer kvinnor som huvudpersoner. Detsamma verkar gälla i Hollywood, en filmindustri som är långt mindre jämställd än den svenska. När Kathryn Bigelow i och med The hurt locker blev den första kvinnan som regisserade en högbudgeterad actionfilm var det svårt att urskilja några kvinnliga särdrag. Tvärtom frågade sig en del amerikanska kritiker hur det var möjligt att en kvinna regisserat en film så renons på femininitet.
Hela min text finns nu tillgänglig här. Vi har också nätpublicerat upp de andra texterna som ingick i temat ”kvinnlig stil”. Anu Koivunens utmärkta text om hur manliga och kvinnliga regissörer möts i synen på sårbara kvinnokroppar i det senaste årets svenska filmer finns här, och här finns enkäten där bland andra Andrea Östlund, Marianne Ahrne och Björn Runge svarar på frågan ”Finns det det en finns en kvinnlig stil?”.
