Om en kvart sätter Sverige gemensamt på tv:n. Det är för sorgligt. Men på Weird Science försvarar Magnus Häglund Kalle Anka och hans vänner önskar God jul, efter Jeremy Stahls träffsäkert ironiska utifrånbeskrivning av vår svenska julsed i Slate tidigare i år. Häglund menar att programmet är en ”förbannat fin tradition”. Själv stämmer jag snarare in i vad han beskriver som ”tråksnobbmobbens cyniska hånflin” (tillsammans med barnen av idag som ju inte bryr sig alls lika mycket som sina föräldrar) och menar att svenska stugor förtjänar bättre underhållning än medelmåttiga kortfilmer och trejlrar för de senaste Disney-produktionerna.
Man skulle enkelt kunna göra animationstraditionen mycket mer intressant utan att frångå den air av öststat som det innebär att vörda minnet av att den tecknade imperialismen förr bara tilläts i statstelevisionen vid ett enda tillfälle. Lösningen är lika simpel som självklar: byt ut tomtens verkstad och Musses husvagn mot gamla animerade filmer som kommer från öststaterna på riktigt. På så vis blir klockan tre-programmet lika nostalgiskt tillbakablickande (öststatsanimation är en gammal hederlig SVT-tradition) samtidigt som det återfår sin unika position i årstablån – långsamma, poetiska och hantverksskickligt producerade animationsfilmer syns ju numera inte i rutan under resten av året.
Dessutom passar, säg, Jurij Norsjtejns Igelkotten i dimman mycket bättre in i julmyset än nån hysterisk och våldsam Kalle Anka-sketch.
