fbpx
Bloggar Jonas Holmberg Jonas Holmberg, 15 november 2011

Vem är den vämjeliga?

Idag bloggade Eva om vikten av en bra öppningsreplik, vilket i kombination med att jag just nu läser Anne Swärds roman Till sista andetaget fick mig att tänka på vikten av en bra slutreplik, eller närmare bestämt vikten av en bra, korrekt översatt, slutreplik.

Idag bloggade Eva om vikten av en bra öppningsreplik, vilket i kombination med att jag just nu läser Anne Swärds roman Till sista andetaget fick mig att tänka på vikten av en bra slutreplik, eller närmare bestämt vikten av en bra, korrekt översatt, slutreplik.

En av de allra bästa sakerna med Jean-Luc Godards epokgörande nouvelle vague-njutning Till sista andetaget (en film som föga förvånande spelar en viss roll i Anne Swärds roman) är det existentiellt vindlande replikskiftet på slutet. Jean Seberg förråder sin älskare Jean-Paul Belmondo, som därför blir skjuten av snuten på öppen gata. Blödande på asfalten flämtar han fram sina sista ord, som lyder… ja, hur är det egentligen de lyder?

När jag såg om filmen på en eventuellt fansubbad digital utgåva för ett tag sedan blev jag nämligen väldigt förbryllad av den engelska översättningen av det sista replikskiftet, vilken förtar hela briljansen med slutet i min mening. Jag trodde att Belmondo sa: ”Je suis vraiment dégueulasse”. Detta är även Anne Swärds tolkning, och jag citerar ur pocketutgåvans sida 88:

I slutscenen i Till sista andetaget springer killen skjuten i svanken med en växande blodfläck på den vita skjortan tills han stupar. Med henne efter sig – hon som har angivit honom för polisen, kärleken till trots. Det blir alldeles tyst när han faller, bara hennes blick när hon står lutad över honom och ser honom dö där på gatan. ”Jag är vämjelig”, grimaserar han, innan han sluter sina ögon med ena handen och drar sitt sista andetag. ”Vad sa han?”, frågar hon förvirrat den polis som nyss skjutit honom. ”Han sa: ni är vämjelig”, svarar polisen. Sedan – hennes tomma blick in i kameran: ”Vad betyder vämjelig?”, innan hon vänder sig om och bilden blir svart.

Detta är ett briljant slut. Trots att hon förrått honom, innebär Belmondos sista ord att han i någon mån tar på sig skulden för det inträffade. Men i en djup tragik hör polisen fel, och säger fel sak till Jean Sebergs amerikanska, som i en sista ironisk, mycket godardsk vridning ändå inte alls blir förkrossad eftersom hon inte vet vad ”dégueulasse” betyder.

Men i den version som jag tittade på för någon månad sedan såg det ut såhär:

Denna översättare har alltså hört ”Tu es vraiment dégueulasse” och inte ”Je suis vraiment dégueulasse.” Detta slutet är inte alls lika bra, eftersom tragiken i polisens felhörning elimineras. Men detta är ju bara en version som finns på internet, möjligen översatt av en cineast med hörselskador. Problemet kan dock inte avfärdas så enkelt.

I dialoglistan som publiceras i Dudley Andrews bok Breathless ser det ut på ytterligare ett tredje sätt:

MICHEL: C’est vraiment dégueulasse.
PATRICIA: Qu’est ce qu’il a dit?
VITAL: Il a dit que vous êtes vraiment ”une dégueulasse”.
PATRICIA: Qu’est ce que c’est ”dégueulasse”?

vilket Andrew översätter till:

MICHEL: That’s really disgusting.
PATRICIA: What did he say?
VITAL: He said, ”You are really a bitch.”
PATRICIA: What is ”dégueulasse” [bitch]?

Här är det alltså varken Belmondo eller Seberg som förbannas, utan situationen i allmänhet.

På Fox-Lorbers dvd:utgåva från 2001 har en annan engelsk översättning, men antagligen samma förståelse som Andrew av den franska repliken:

MICHEL: It’s a real scumbag.
PATRICIA: What did he say?
VITAL: He said, ”You’re a real scumbag”.
PATRICIA: What’s a scumbag?

Och i Criterions dvd-utgåva från 2007 översätts meningsutbytet på ännu ytterligare ett sätt:

MICHEL: Makes me want to puke.
PATRICIA: What did he say?
VITAL: He said you make him want to puke.
PATRICIA: What’s that mean, ”puke”?

Ingen av dessa många översättningar fångar det som jag tyckte var så briljant när jag såg filmen första gången, och som Anne Swärd gillade så mycket att hon blev inspirerad att skriva en hel roman.

Men vad är egentligen korrekt? Jag har vevat sekvensen några gånger fram och tillbaka utan att bli säker. Frågan är ju helt avgörande för ifall slutet är ett av de allra bästa eller bara helt okej. Vad säger ni? Här finns slutscenen att titta och lyssna på.

Annons