fbpx
Bloggar Eva af Geijerstam Eva af Geijerstam, 15 november 2011

Ett kungadöme för en öppningsreplik

En bra första replik kan göra hela filmen. En bra första replik kan skicka en rakt in i vad som sedan väntar. En bra första replik kan spara oändligt mycket tid från omständliga förklarande inledningar.

I TV-serien Criminal Minds avslutas varje avsnitt med ett visdomsord, en psykologiskt insiktsfull sentens, ett citat från någon stor tänkare, författare eller filosof. De är ofta mycket bra. De förlåter det mesta för snabbt avverkade i den ständigt pågående odyssén bland seriemördare – som ju numera härjat i praktiskt taget varenda nordamerikansk avkrok.

Behövs för att skänka korta avsnitt lite djup och eftertanke.

Normala långfilmer kan aldrig snabbräddas i slutet på detta suveränt listiga vis.

Det borde i stället börja tänka på öppningsreplikerna. Det är hög tid.

En bra första replik kan göra hela filmen. En bra första replik kan skicka en rakt in i vad som sedan väntar. En bra första replik kan spara oändligt mycket tid från omständliga förklarande inledningar.

Den pågående Stockholms-festivalen hade inte bara den goda smaken att öppna med Tomas Alfredsons Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Med den följde också en av årets allra vassaste öppningsrepliker.

Den dröjer länge. Ovanligt länge.

Till sist söker Smiley (Gary Oldman) upp Control (John Hurt).

Den senare gläntar på dörren med en lätt flackande blick:

– Were you being followed?

Så är vi där; jagade av huvudfrågan som sammanfattar atmosfären, ja hela detta paranoida och meningslösa manliga maktspel i det kalla krigets skugga och precis den som hänger över huvudet på filmens hela persongalleri från första ögonblicket till det sista.

Här en annan favoritöppning.

Todd ’Happiness’ Solondz senaste Dark Horse öppnar med ett glatt tumultartat, bullrande bröllop. Det dansas och skålas, men som vanligt hos Solondz handlar det om de som inte deltar, om två ensamma själar, bägge förbarnsligade vuxna – och i förbifarten om deras dysfunktionella familjer.

Genom bröllopsyran och mängden banar sig Richard, tretti nånting, som fått ögonen på Miranda, tretti nånting. Hon sitter där, ensam och socialt lamslagen.

Vad säger han då när han närmar sig henne, som filmens allra första replik?

– I don’t dance.

När hörde man senast en sån öppning, lika avslöjande som sorglig?

Det är dags att börja fila på upptakten, bästa regissörer.

Annons