Hycklaren (Friedrich Wilhelm Murnau, 1925)
F. W. Murnaus filmatisering av Moliére-pjäsen. Murnau har lagt till en ramhandling om en ung man som räddar sin farfar undan hans hycklare till hushållerska. Rosa Valletti som spelar hushållerskan har ett sådant stumfilmansikte som får en att tänka på Norma Desmonds ”We didn’t need dialogue. We had faces!”.
Le Havre (Aki Kaurismäki, 2011)
Jag trodde faktiskt att Aki Kaurismäkis bästa dagar var bakom honom, men Le Havre är nog min favorit bland alla hans filmer. Hans Le Havre ser ut som Marcel Carnés stad gjorde 1937 i Dimmornas kaj, men är en fantastisk skildring av dagens främlingsfientliga Europa. Ett Europa fylld av så mycket hat, men också av så mycket värme och så många tysta hjältar att ögonen tåras.
By the bluest of seas (Boris Barnet, 1936)
Boris Barnet var samtida med Eisenstein, Vertov, Pudovkin, Dovzhenko och Kuleshov. De gjorde sig omöjliga och kanoniserades, Barnet fortsatte att göra film ända till 60-talet och glömdes bort. By the bluest of seas från 1936 om ö-kolchosen ”Kommunismens flamma” i Kaspiska havet är hans bästa. Betydligt mer lik Jean Vigo och Jean Renoir än Eisenstein, Vertov och de andra.
Danial Brännström är tf programchef på Cinemateket.
Under rubriken Mina tre senaste frågar vi filmfolk om deras tre senaste filmupplevelser.
