Häromdagen såg jag Konstgjorda Svensson, den första svenska ljudfilmen i fullängdsformat, på Cinemateket. Eller först och först, det beror ju som alltid på – vilket filmarkivchefen Jon Wengström påpekade i sin introduktion – dels vad man menar med ”först”, och dels vad man menar med ”ljud”. I sin avhandling The coming of sound film in Sweden utser filmvetaren Christopher Natzén Säg det i toner, som fick premiär i december 1929, till den första ”riktiga” svenska ljudfilmen.

Och i långa stycken är Konstgjorda Svensson, som premiärvisades två månader innan Säg det i toner och två år efter Jazzsångaren, en stumfilm som kräver ackompanjemang av pianist. Ljudscenerna är begränsade till några få sångavsnitt. Till exempel när Fridolf Rhudins klantige uppfinnare Svensson försöker förföra musikälskaren Mary genom att spela banjoserenader utanför hennes fönster. Eftersom Svensson inte är någon vidare sångare har han gömt en grammofon i buskarna och mimar till Birger Sjöbergs fina schlager Den första gång jag såg dig (här tolkad av Tommy Körberg).

Filmskapare gräver ofta i maskinparken där de står, och filmer som spelades in i övergångsperioden mellan stum- och ljudfilm adresserar ofta – i likhet med den på eran återblickande Singing in the rain – frågeställningar om hur rösten korresponderar eller frikopplas från identiteten, och så också i Konstgjorda Svensson. Av filmens ljudscener innehåller nästan samtliga metainslag.

I serenadscenerna mimar Rhudin till Einar Waermös inspelade, smäktande stämma, men de har inte ens försökt få synkroniseringen rätt. Skärskådar man läpprörelserna verkar det nästan som att Rhudin sjunger på en helt annan låt. Det skulle framstå som idiotiskt idag, men 1929 fanns det ett annat förhandlingsutrymme för relationen mellan bild och röst. Mary beundrar Svenssons sång utan misstankar – möjligen tills dess att hon kysser honom eldigt utan att sången upphör.

En intressant detalj i de här scenerna är också de återkommande närbilderna på själva grammofonskivan. De fungerar både som reklam (skivans titel och bolagsnamnet Columbia är väl synligt) och som ett slags manifesterande av inspelningsteknologins seger över lajvmusiken. I och med ljudfilmen gjorde ju sig biograferna av med sina anställda pianister.

Det kanske roligaste i Konstgjorda Svensson är ändå prologen, där humoristen Fridolf Rhudin kåserar direkt till publiken, med utsökt synk mellan bild och ljud. Efter en kort sketch där han lämnas ensam efter ett kärleksmöte går han fram till kameran och talar om hur han blivit erbjuden att göra Konstgjorda Svensson som en ljudfilm. ”Ska vi stamma eller ska vi stumma?”, frågar han sig, och slår slutligen fast att ett utseende som hans talar för sig själv.