Det är märkligt, det är det. Först skriver Johan Croneman i DN att Alexandra-Therese Keinings Kyss mig vore bättre ifall den hade handlat om heterosexuella, sedan menar Ronny Svensson i TV4 att den hade varit bättre om den handlat om mannen som blev lämnad istället för de två kvinnorna.
Vad beror det här på, kan man ju fråga sig. Och på fredag ska jag moderera ett samtal om Kyss mig, det filmkritiska mottagandet och bristen på lesbiska i svensk film vid Expressens gigantiska buss som ska parkeras nånstans nära Prideområdet vid Kungsträdgården i Stockholm. Återkommer med info om tid och medverkande, men det kommer bli intressant tror jag!
Och så avslutningsvis, såhär skrev jag själv om Kyss mig och lesbiska i svensk film i Expressen innan premiären (lite DN-gnäll där med…):
Önskan att vara med om något revolutionerande gör lätt oss lätt historieblinda. Att DN igår utnämnde Kyss mig till den första svenska filmen om vuxen lesbisk kärlek är förståeligt – homosexuella kvinnor har i stort sett varit bannlysta från den svenska filmen – men gör samtidigt den svenska filmhistorien ännu mer heterosexuell än den faktiskt är.
Man behöver inte ens göra välvilligt lesbiska läsningar av tvetydiga filmer som Persona eller Norrtullsligan – ett av den svenska filmens absoluta mästerverk handlar ju helt explicit om vuxen kärlek mellan kvinnor. Flicka och hyacinter, Hasse Ekmans hbt-version av Citizen Kane, utsågs av kritikerkåren till 1950 års bästa film och beskriver hur Eva Henning – makalöst bra! – går under av kärlekens omöjlighet.
Men en halvsekelgammal föregångare innebär så klart inte att behovet av sexuell breddning av den svenska filmens persongalleri inte varit skriande, och Kyss mig är till skillnad från Ella Lemhagens Patrik 1,5 inte producerad med statistikförskjutning som enda synliga ambition.
Alexandra-Therese Keinings relationsdrama är välspelat, men lider av stampande dramaturgi, övernitisk pedagogik och en totalt tondöv musikläggning – Robyns ”With every heartbeat” har aldrig låtit sämre.
Att Kyss mig får premiär dagarna innan Pride-festivalen är signifikativt. Den välbarrikerade garderoben från 50-talet fördjupade kanske de sentimentala stråken i Flicka och hyacinter, men Hennings barpianist hade nog hellre varit utan den mörka mystiken.
