Språkvetaren Mikael Parkvall bloggar om vilka dialektala uttryck som finns för biografer i Sverige. Som synes finns det inte så många. Vi säger ”bio” i nästan hela landet, med undantag för Skåne där man tydligen säger ”biebia”. Hade aldrig hört det förr. I vissa områden i Finland säger de svenskspråkiga ”leffa” och förr sa man tydligen ”kinne” i Göteborg.
En liten etymologisk studie avslöjar en potentiell lokal mediefilosofisk variation. Göteborgarnas ”kinne” kommer ju från ”kinematograf” – en maskin som ”skriver rörelse”. ”Bio” (liksom ”biebia”) kommer från ”biograf” – en maskin som ”skriver livet”. Eventuellt är västsvenskarna mer intresserade av filmens tekniska förutsättningar (den marxistiska traditionen är som bekant stark i hamnstaden), medan bostadsrättsliberalerna i Stockholm framför allt bryr sig om skenet, illusionen av liv.
Hur man ska härleda ”leffa” vet jag inte. Kanske är det via finskan, kanske har det något med ”levande bilder” att göra. Någon som vet, och som kanske till och med kan erbjuda en lingvistiskt grundad socialpsykologisk analys av de finlandssvenska cineasterna?
