fbpx

Morgonsällskap

Har du någon gång känt att du saknar någon att äta frukost tillsammans med? Är det inte söndagsmorgonen som tydligast visar om vi lever i en relation eller inte? Nu kan du lösa problemet med filmen Relati-O-Video.

Det är en film som framför allt är gjord för privat bruk. Du ser den med fördel på datorskärm mitt emot dig på frukostbordet. Det som händer på matbordets andra hälft är då att du ser en bild av den andra halvan av bordet  på skärmen. Efter några sekunder träder en man in i bildfältet.

Han ser nyvaken ut. Han beter sig helt hemtamt, som att han är där på andra sidan bordet varje morgon. Det är liksom inte en man som är där första gången. Utan att säga ett ord sätter han sig på stolen mitt emot som befann han sig mitt i sin morgonrutin, eller kanske det skall vara – vår morgonrutin. Han fixar lite med morgonrocken som hela tiden vill glida isär upptill. Han tar sig an morgontidningen. Då och då söker han ögonkontakt som för att kolla att det är okej att han tar en viss del av morgontidningen, om du känner dig redo att byta del. När han så saktliga börjar bre sin ostmacka med skivad gurka, hälla upp juice och annat han äter till frukost, kollar han på liknande sätt om något skall skickas över eller om han kan få något från den andra bordshalvan. Ljuset är krasst, inga filter, inget tillrättalagt. Mannens skugga syns skarp på väggen, nästan som ett avtryck på köksväggen. Det prasslar och smålåter lite från det som försiggår på bordet, utan någon som helst dialog.

Relati-O-Video är en film som skall kunna ses varje morgon, den visar det som skulle kunna hända hemma hos dig varje morgon. Med dialog hade detta knappast varit möjligt att se filmen om och om igen. Syftet är att skildra en så vardaglig stämning som möjligt, den där som vi troligen menar när vi säger att det vore trevligt att ha någon att äta frukost tillsammans med. På filmens omslag lockas vi med texten ”En spännande upplevelse för dig som längtar efter romantik”. Mannens närvaro vittnar om allt annat än romantik. Jag upplever att han ser lite besvärad ut, att han undviker mig lite med blicken, men framför allt handlar den bristande romantiken om att den situation som avbildas sällan handlar om romantik av det slag som reklamtexten ger föreställningar om.

Nina Sigurds film är intressant i flera hänseenden. Den är intressant för att hon valt att göra den under pågående filmutbildning. Utan någon som helst värdering så är den inte typisk för filmer som kommer till under filmutbildningar. Relati-O-Video väcker knappast uppmärksamhet genom utmanande konstnärlig filmform eller intrikat berättande. Snarare marknadsförs och säljs den mycket uttalat som en produkt och är konstnärlig i ett annat avseende än genom sin form och sitt innehåll. Sigurd har sin bakgrund i teater och performance och kom så småningom att bli intresserad av att se vad hon skulle kunna göra i filmformatet. Det hon tagit med sig och överfört i sin film är ett tilltal som syns som en tydlig tendens inom teater, performance och konst idag. Jag syftar på tilltalet och synen på publiken. När Sigurd använder ordet ”upplevelse” så klingar det spektakulärt. Men det spektakulära ligger i det direkttilltal som handlar om att inkludera publiken eller deltagaren i verket.

”Alla jag träffat hatar ’audience participation’ eller att någon ’sätter sig i knät’” konstaterar Danjel Andersson, konstnärlig ledare för Moderna Dansteatern och redaktör för Visslingar & rop, i teatertidskriftens temanummer om publik. Talar vi om konstnärliga uttryck där detta sker på den enskilda individens bekostnad tror jag det är svårt att argumentera emot. Skulle vi vända på det och idag säga ”endast konstnärliga uttryck där jag inte på något sätt kan interagera eller delta är de enda som tilltalar mig” så tror jag det skulle vara väldigt enkelt att hitta folk som önskar argumentera emot det. Under senare år har publikens förväntningar om att delta förändrats avsevärt. Det är också det som Andersson förmedlar i introduktionstexten ”Publiken: Den just nu viktigaste frågan för teatersverige att diskutera”: ”Teaterbegreppet är till sist i upplösning, men det betyder förstås inte att teater är under något som helst hot. Tvärtom tror jag att dess ’liveness’ blir allt tydligare desto längre den tekniska utvecklingen går. Ju mer folk kopierar, laddar ner, streamar och facebookar desto starkare blir vårt behov av ’här och nu’. Inte bara i konst utan i mänskliga relationer också.”

I samma nummer ingår en intressant text av Bastian Trots, medlem av perform ancekollektivet Gob Squad, och en annan av perfomancegruppen Poste Restante som Sigurd tidigare arbetat tillsammans med. Bastian Trots beskriver synen på publiktilltal i lyckade förställningar så här: ”Alla som har sett en film flera gånger eller sett om en favoritföreställning skulle hålla med om att det inte finns något rent konstverk för den personliga njutningen. Du och den situation du befinner dig i kolliderar med den tidpunkten som du upplever konstverket. Bara om du släpper in den tidpunkt du befinner dig i livet kan något nytt uppstå.” Både Andersson och Trots betonar tidsaspekten i mötet mellan dig och situationen, ett slags ”här och nu” som ramar in upplevelsen. Sannolikt är det en sådan här situation som Sigurd försöker skapa i Relati-O-Video.

Ett dilemma som performance som konstart alltjämt har haft att förhålla sig till är hur man skall dokumentera performance och om man överhuvudtaget kan eller ska det. Nina Sigurd tycks sträva efter att skapa en ”här och nu”-situation, en performance i reproducerad form som ändå inte är en dokumentation. Istället för att dokumentera stunden då upplevelsen tidigare ägde rum så är det när filmen visas som upplevelsen sker. Den hänvisar alltså inte till en upplevelse som föregick dokumentationen eller filmen, utan den skall troligen ses som ett försök att skapa en privat performance, en situation där du befinner dig mitt i akten varje gång du spelar filmen.

Texterna i Visslingar & Rop bekräftar hur vårt förändrade kultur- och medielandskap förändrar våra förväntningar om att kunna delta. Artikelförfattarna beskriver sin syn på publikens upplevelse som en del av gestaltningen, mötet mellan publik och situation. Deras syn på publiken gestaltade i deras föreställningar utgör exempel på hur upplevelser idag gestaltas inom ramen för mediekulturen, och, eller, som motvikt till mediekulturen. I ljuset av detta blir även Sigurds Relati-O-Video ett exempel på hur det samtida medielandskapet förändrar synen på publiken, hur publiken förändrar sina förväntningar på audiovisuella uttryck, och att vi kanske kan tänka oss att byta ut sällskapet som erbjuds från tevens morgonsoffor mot en alldeles egen man.

av Annika Wik

Fil. doktor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.