A screaming man, som Jacob liknade vid Murnaus Sista skrattet, vann Cinemafricas filmfestivalpris tidigare i veckan. Priset var reguljär biodistribution via Folkets bio, så alla som missade Mahamat-Saleh Harouns formsäkra drama kommer få nya chanser.
Nu är alltså Cinemafrica slut för i år, men festivalens exemplariska klassikerserie som går på Kulturhuset under våren har fortfarande i alla fall en programpunkt kvar.
Häromdagen såg jag marockanske Souheil Ben-Barkas lekfulla Les mille et une mains, som visserligen övertygade mer i sina närmast marxistiska skildringar av arbetsförhållandena i mattproduktionens olika led än i sin satir över den franska kolonialarrogansen, men ändå trots vissa tekniska svagheter (usel dubbning, till exempel) var tillräckligt uppfinningsrikt fotograferad för att hålla intresset på topp under hela den korta speltiden. Titeln Tusen och en händer träffar helt rätt i skärningspunkten mellan västerländska föreställningar om arabvärlden och den arbetsintensiva varuproduktion som kolonialmakterna och deras lokala samarbetspartners kapitaliserade på.
14 april visas sista filmen i serien, Désiré Écarés svartsjukedrama Visage de femmes från 1985.
Och så ännu lite mer afrikanska klassiker i vår: 24 april visar Cinemateket i Stockholm Djibril Diop Mambétys briljanta Touki bouki (bilden) från 1973.
