Med morddramat Odjuret vill regissörerna Martin Jern och Emil Larsson studera människans inneboende ondska. Det hindrar inte filmen från att istället övertyga på ett mindre metafysiskt plan: som ögonblicksbild från ungdomsarbetslöshetens förlovade land Sverige.
Kim bor med sin småkriminella pappa på den skånska landsbygden och försöker undkomma det sociala arvet, men får efter en rösthöjning sparken från jobbet. Kompisen Jesper har redan gett upp allt vad arbetsansökningar heter och bor i en gammal buss från vilken han säljer streamade sextjänster till tyska män. Han saknar arbete och lägenhet men inte trådlös uppkoppling. Sverige i kvadrat år 2011.
Visst, dramaturgiskt är Odjuret både yvig och övertydlig, och kvinnoporträtten känns mindre genomarbetade, men den lyckas fånga hopplösheten som en söndervittrad välfärdsstat lämnat efter sig.
Eller så kan man tycka att det är passé att hävda rätten till arbete och att vi måste acceptera trygghet som en 1900-talsparentes. I en krönika om ungdomsarbetslösheten gladde sig till exempel kulturjournalisten Jan Gradvall häromveckan åt att unga svenskar fattat läget och inte klagar över bananarbete i Norge. Som om det framför allt var en fråga om att ha rätt inställning.
I Odjuret pratar Kim och Jesper om att luffa söderut och mönstra på en båt. De måste ha missat att utvecklingen faktiskt inte stått helt still de senaste hundra åren – nu är det ju inte potatis utan bananer som ska skalas för arbetslösa i landsflykt.
Uppdatering:
-Kerstin Gezelius i DN gillar ansatsen men saknar manus och regi.
-Emma Engström i GP övertygas inte heller – men gillar kvinnorollerna.
-Annika Gustafsson i Sydsvenskan tycker att Jern och Larsson har känsla för landskapet men inte personregi.
-Och så två positiva röster: Måns Hirschfeldt i Kulturnytt och Daniel Lindvall på Film International.
