Stad och land är fortfarande ett motsatspar som det slår gnistor om eller i vart fall går att mjölka dramatiska konflikter ur. Något som svensk film har varit duktig på genom åren. Trots att Hon dansade en sommar när det begav sig kritiserades för att inte behandla ”efterblivenhet på landsbygden” i tillräcklig utsträckning var det ändå den lantliga inskränktheten som var boven i dramat. Jonas skrev om det i sin Expressen-text om Änglagård 3. Där kom han bland annat fram till att landsbygden, i skarp kontrast till den första Änglagård-filmen, nu har förvandlats till en projektionsyta för den urbana människans fantasier om en stressfri vardag full av närodlade grönsaker.

Det är inte den enda skildringen där livet på landet framstår som mer genuint på nåt sätt. På fredag har Lena Koppels förmodade publiksuccé Hur många lingon finns det i världen? premiär. Jag har bara sett trailern, men det är å andra sidan inte så bara. Genom den och andra beskrivningar av filmen förstår vi att 27-årige Alex (till vänster på bilden ovan) får personifiera allt som är fel med storstan. Han är nämligen ”en stor egoist”, men kommer till Hudiksvall och växer som människa när han får jobb som behandlingsassistent på en dagverksamhet för utvecklingsstörda.

Det är svårt att föreställa sig att Hur många lingon finns det i världen? skulle kunna utspela sig i Stockholm. I populära realityserier som Elvis i glada Hudik och En annan del av Köping finns landsorten med redan i titeln, som ett slags säljargument. Samma sak med aktuella och omdebatterade originalskildringen Dansbanan i Täfteå (eller för den delen Plötsligt i Vinslöv som jag dock inte upplever som lika exotiserande). De porträtterar människor som bara hör hemma på landet. Där man kan vara sig själv för en stund.

När stad och land diskuterades i radions Nya vågen igår, inte utifrån ovanstående exempel men väl svensk film överlag samt Ola Nilssons roman Änglarna, reflekterade litteraturkritikern Therese Eriksson intressant nog över alla dessa särlingar i våra landsbygdsskildringar. Hon påpekade att särlingen möjligen är en användbar metafor för livet ”utanför normen” men samtidigt knappast representativ för dem som faktiskt lever där.

Uppdatering:
-Varmt och gripande enligt SvD och DN.
-Emma Engström i GP tycker att filmen är överflödig och att den varma busigheten känns kalkylerad.
-Annika Gustafsson i Sydsvenskan menar att syftet med filmen hela tiden lyser igenom.
-Petter Lindgren i Aftonbladet ser ”ett bitvis olidligt hafsigt och sentimentalt hopkok”.