Ett par förlorar ett barn, möter problem i sorgearbetet och åker ut i naturen för att bearbeta förlusten och laga en relation som hotas av sammanbrott. Känns det igen? Jag pratar inte om Antichrist, utan om norska friluftsdramat Fjellet. Två kvinnor med de Ibsendoftande namnen Solveig och Nora tar på sig ryggsäckar och täckjackor, vandrar upp i de undersköna fjällandskapet och kommer efter några tältnätter fram till platsen där deras fyraårige son i ett ögonblick av förälderlig ouppmärksamhet – Antichrist igen – ramlade ner från en klippa.

Ole Giævers film är ett konsekvent utfört kammarspel med luften och himlen som väggar. De två kvinnornas relation isoleras effektivt av den karga naturen, och de fantastiska panoramabilderna över fjället fungerar kanske inte riktigt som dramatisk motspelare à la nordisk stumfilm, men väl som en imponerande naturromantisk pausering i tvåsamhetens talade och stumma förhandlingar.

En kort intervju med regissören finns förresten i Rushprint.