Filmen föddes rakt in i våldsfascinationen. Omedelbart sökte sig kamerorna till våldsamma scener – boxning, tjurfäktning, naturkatastrofer – och parallellt med att han utvecklade Amerikas första filmkamera arbetade Thomas Edison också på att förfina den elektriska stolens effektivitet. När det i september 1901 offentliggjordes att den anarkistiske presidentmördaren Leon Czolgosz skulle avrättas i den elektriska stolen bjöd en biografägare 2 000 dollar för filmrättigheterna. Han fick nej, men den påpasslige Edison tillgodosåg publikens efterfrågan genom att producera en rekonstruktionsfilm.
Våldsbenägna filmskapare i Edisons fotspår framhåller ofta att våldsfilm, med Stephen Kings ord, ”fungerar som en slags mental rännsten, där våra värsta fasor och våldsbenägna sidor rinner ut ur våra system”. Tanken att våldsfilm är en mental rännsten har sina rötter i Aristoteles idéer om katarsis, men greken diskuterade tragedins roll i genresystemet, och att teorin skulle vara applicerbar på våldsamma chockupplevelser är en missuppfattning. Våldsfilm har inte visat sig ha någon katarsisk effekt alls – effektforskningen visar tvärtom att våldsskildringar kan förstärka våldsamma tendenser hos en aggressiv minoritet.
För 30 år sedan var videovåldet i den svenska debattens centrum. I Göran Elwins (Cissis pappa) debattprogram Studio S fördömde programledare, politiker och föräldrar våldet. I morgon ger dvd-bolaget Studio S ut en box med dels debattprogrammet, dels sex av de filmer som diskuteras. Idag skriver jag om den dvd-boxen och våldskulturen i Expressen.
