I förra seklets mitt kom raggarna till Sverige, och ”kryssade omkring i sina stora risiga jänkare och var uppstudsiga och samhällsfarligt bråkiga”. Arbetarklassens ungdomar som revolterade mot den prydliga filt som låg över 50-talet, kom snabbt att intressera filmbranschen.
1959 filmade Olle Hellbom knuttar och brudar i den neorealistiska Raggare! med Christina Schollin i huvudrollen. Hellboms film möttes väl av kritiken – Robin Hood skrev att ”Det talas så mycket i dag om de nya, unga fransmännen. Här har vi en ny, ung svensk, jämbördig med dem.” – men med tiden har den kommit att överskuggas av Ernst-Hugo Järegårds filmdebut, den Ragnar Frisk-regisserade kalkonen Raggargänget från 1962.
Mauritz Edström kallade Raggargänget ”svensk film på neandertalnivå” i DN, men när Carli Tornehave sjunger att ”stadens sång är ingen serenad i dur” på en rökig bar förvandlas faktiskt tristessen till förtätad tragedi. I alla fall för en stund, innan Järegård i klippets sista sekunder kommer in i lokalen med tuggummi och en rolig mössa.
