För att hålla liv i bluffen att han är den berömde operasångaren Don Carlos, sjunger Thor Modéen den svängiga biten En äkta mexikanare i pilsnerfilmsklassikern Pensionat Paradiset från 1937, eventuellt den mest sågade filmen i svensk filmhistoria. Inte nog med att recensionerna var fulla av förklenande omdömen – filmkritikerkåren samlades i Konserthuset i Stockholm för att överlägga om hur man skulle kunna stoppa eländet. Ett exempel på tongångarna finns i signaturen C B-n:s anmälan i DN, som förefaller uppgiven ställd inför Pensionat Paradisets uselhet:
Det ligger helt enkelt så till att den svenska filmen — en skamfläck för vår kultur — som bäst är i färd med att rasera en god del av de resultat som det svenska folkbildningsarbetet under långa och mödosamma år har byggt upp. Denna svenska film, som inte tjänar några som hälst andra intressen än de kommersiella, är verkligen en samhällsfara, och med den förödande kraft som bilder långt mer än ordet alltid övar på de stora massorna har denna fara nu vuxit därhän att den på allvar måste bekämpas — t. ex. med några av de kraftresurser som en gång i tiden uppmobiliserades för utrotande av avarterna hos den allra värst kolorerade veckopressen!
Den svenska filmen sådan den representeras av den övervägande majoriteten svenska filmer är en ändå värre kräftskada än den kolorerade pressen, den är ändå mera påträngande och brukar grövre förförelsekonster, den är på något vis outrotlig. En utgrälad bok måste stoppas under bokhandlardisken, och en misslyckad pjäs läggas ned efter en vecka, men hur usel en film än är och hurudan kritik den än har fått, så fortsätter den ändock oförtröttligt sitt liv ut över landet; kopiorna finns och äro kanske abonnerade sedan månader tillbaka, och alltid ges det några avlägsna landsortshålor dit man kan räkna på att ryktet om misslyckandet inte nått och där man med braskande och hi så lustiga affischer kan lura sjuttio öre av folk.
