Va kallt det är. Och nyss var det ändå sommar. Den kommer aldrig igen. En sommar får aldrig levas om, också när man ville ge sitt liv för den. Minns du Kerstin när allting stod i blom? En gång för evigheter sedan…
Med de längtansfulla orden inleds Arne Mattssons Hon dansade en sommar från 1951. Filmen var typisk för den sommartrend som drabbade den svenska filmen under samma tid som bilismens och massturismens genombrott, och nådde sin konsnärliga höjdpunkt i Ingmar Bergmans Sommaren med Monika.
Många tolkade sommarfilmerna som ett slags semestersubstitut för den som inte hade råd. Till exempel menade Harry Schein i BLM att Bergmans Sommarlek, också den från 1951, ”realiserar den svenska ungdomens sommardröm”, och apropå Hon dansade en sommar skrev Expressens Staffan Tjerneld att ”Svenskens eviga dröm om blomdoft och ljumma vindar har här fått ett ovanligt konkret uttryck. Just så tänker vi oss sommaren, då marskvällen står därutanför med 10 graders kyla.” I sin recension av Bröderna Östermans bravader från 1956 skrev signaturen Åse att ”Det är ganska välgörande att i vinterkylan få uppleva svensk skärgård i strålande sommarsol med dans på bryggan och annat trevligt som hör till en skärgårdssemester.”
Svenskens eviga dröm om blomdoft och ljumma vindar tycks inte ha upphört 60 år senare. På juldagen får Änglagård – tredje gången gillt premiär.
