Harry Scheins ande vilar fortfarande över Filmhuset – hans liv passerar rentav revy i ett projicerat bildspel i kaféet. Men det är tveksamt om filmhögskolornas avgångsstudenter som förra helgen visade sina filmer på Filmhuset provocerades av hans närvaro. Till skillnad från filmskolans elevkår på 60-talet, vill säga.
Någon liknande samlande fiendegestalt har inte heller årets filmkull. Motsatta förhållningssätt till filmkonsten år 2010 hittar man istället mellan öst- och västkustens respektive filmhögskolor.
I Aftonbladet skriver jag om framför allt Dramatiska institutet, som vid årsskiftet slås ihop med Teaterhögskolan och bildar Stockholms dramatiska högskola.
Det fanns flera intressanta intentioner i årets avgångsfilmer och när det kommer till filmer som omedelbart ger smak på mer är ställningen mellan skolorna 1-1. DI:s Hugo Liljas Återfödelsen och Filmhögskolans Hanna Högstedts A safe place for the wild är intressanta på väldigt olika sätt.
Återfödelsen är en välgjord zombiehistoria med allegoriska ambitioner. Den utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid, där ett fåtal levande människor tillgodogör sig frukten av samhällsanpassade zombies arbete. Intressant nog känns det mer som en tv-pilot än utkast till en långfilm. Och jag skulle faktiskt hellre se en fortsättning på Återfödelsen än Walking dead.
A safe place for the wild, som Maria Domellöf-Wik skrev om i förra numret, ger en bild av ett annat slags verklighet. Tre kvinnor river väggen mellan två lägenheter och skapar ett nytt familjerum. Det är en uppiggande och delvis improviserad skildring av en lesbisk utopi med förhinder, där gränslös individualitet framstår som både grunden för och hotet mot gemenskapen. Hanna Högstedts långfilmsprojekt heter Min franska revolution och låter minst sagt intressant.
