Var finns den farliga närheten? I En säker plats för det vilda letar Hanna Högstedt efter äkta känslor bland kitschig inredning och anarkistiska schackbräden

“Take it! Take another little piece of my heart now, baby…”

Precis så utlämnande, med samma omedelbarhet och inlevelse som när Janis Joplin sjunger, känns Hanna Högstedts examensfilm från filmhögskolan i Göteborg, En säker plats för det vilda.

Jag berörs alltid mest av det personliga uttrycket när det kommer lite farligt nära: P J Harveys övertygande desperation när hon sjunger Rid of me. Jobbiga Sweetie i Jane Campions film. Joyce Carol Oates totala inlevelse i sina rollfigurer oavsett om det nu rör sig om Marilyn Monroe i Blonde eller tonårsdottern Francesca i Vilda gröna ögon. Sally Manns fotografier i olika perioder, hur hon rättframt och nyanserat porträtterar sina barn. Virginia at 6 hänger på väggen hemma, en av de bästa bilder jag vet. Ett ögonblick fångat i exakt rätt sekund.

Det är uttryck som inte bara sådär lite vagt förmår överföra något som ligger avsändaren nära, utan på ett mer avgörande sätt besvärar och tränger sig på. Som osäkrar mottagaren, överraskar och skakar om – egentligen helt oavsett konstform.

I Hagabions lite muggiga biograf ser jag sex examensfilmer av färska regissörer som just gått ut filmhögskolan i Göteborg. Några intensiva timmar i biomörkret får mig att känna mig omrörd och imponerad av filmare som så uppenbart ifrågasätter eller rentav skiter i traditionerna och istället lägger krut på den egna förmågan, det egna uttrycket. Nya angreppssätt presenteras och viljan är stark att bryta med rådande genre-definitioner.

När Hanna Högstedt i En säker plats för det vilda låter en vuxen och ett barn spela schack rymmer brädet inte bara ordinarie pjäser utan en färgglad mix av olika mer eller mindre uppvridbara och actionsugna plastfigurer, som rör sig över rutorna lite som de vill. En metafor som säger mycket också om regissörens inställning. Visst måste det finnas regler och ramar men också nyskapande, lekfullhet.

Högstedts film känns omedelbart sådär farligt nära hjärtat. Den utstrålar självutlämnande intimitet från första scenen, där ett ungt lesbiskt par i ett badkar börjar gräla om var de helst vill bli begravda. En av dem är från Paris och vill såklart hellre bli begravd på Père-Lachaise med The Doors-sångaren Jim Morrison och andra storheter än i Sverige. Inte så mycket dialogen i sig som den poetiskt fångade känslan mitt i vardagen säger mycket om den komplicerade kärleken: att älska, vilja, längta, vara tillsammans men ändå inte vara beredd att ge avkall på allt för mycket av det egna.

Filmspråket är rättframt. Det finns något självklart och otvunget över huvudpersonerna och deras agerande. Den påtagliga här-och-nu-känslan för tankarna till sinsemellan så olika filmare som Claire Denis och Lisa Cholodenko (High art, The kids are all right) Dramat är befriande fritt från överdrivet förklarande och psykologiserande kring karaktärerna och deras agerande.

Vi rör oss istället mitt i inflyttningskaoset där något viktigt står på spel bland såpbubblor, karaoke, rockringar, plastblommor och annan kitsch. En vägg rivs, en fest äger rum och känslor byter ägare. En möjlig men ändå inte möjlig kärlekstriangel visas upp i all sin bräckliga glans, med största tänkbara ömhet.

Hanna Högstedt beskriver i sin tillhörande examensuppsats tvivlen under filmens tillblivelse: hur hon börjat i det hon beskriver som ”det största motståndet” inuti sig själv och hur hon sedan valt att göra film med några av sina närmaste i huvudrollerna. Just modet att våga gräva djupt inombords för att ha något vettigt att säga har gett resultat, hur jobbigt det än må ha varit.

Hanna Högstedt, som växte upp med läsande, skrivande och ”inre bilder” som sköld mot världen, har nu som ambition att ”bara göra sådan film som blir absolut bäst som film”. Hon vill filma sig ut ur det skrivna, sagda och gå vidare. Hon vill låta skådespelarna improvisera, inte nödvändigtvis följa en berättarteknisk linje och hon ”längtar någonstans med mindre struktur och mer associationer.” I sin nästa film vill hon låta ”folk vara krångligare” och hon nämner i uppsatsen, kanske mest som en påminnelse till sig själv: ”Det jag kan göra: Skapa förutsättningar för att våga vara osäkrad.”