Roy Andersson driver för närvarande något av en hatkampanj mot nyfilmatiseringarna av Åsa-Nisse. Jag är heller inget stort fan men samtidigt är jag övertygad om att det är precis tack vare filmer som Åsa-Nisse som Roy är den han är. Ingen Mandela utan de Klerk så att säga. Istället för att försöka stoppa filmerna borde kanske Roy producera en egen Åsa-Nisse?

Så resonerade i alla fall jag efter att ha insett att den svenska polisfilmen aldrig kommer att avindustrialiseras. Mina absolut starkaste tv-minnen är Lars-Erik Berenetts gestaltning av kriminalinspektör Roland Hassel som Kanal 1 sände mellan 1986 och 1992. Jag minns alla lik och de svarta läderhandskarna. Jag minns insatsstyrkan med riddarliknande gjutjärnshjälmar som från ett framtidens Birka och jag minns en ensam och frusen Hassel utanför biograf Rigoletto stirrandes in i en Goonies-affisch. För oss tidiga åttiotalister blev Hassel ett hårt och kallt första mötemed vuxenvärldens Stockholm. Vi hade inget val, vi var den sista generationen som växte upp utan andra kanaler än SVT och i all sin enkelhet suddades gränserna ut och vi lockades in i den mörka polisfilmens värld. Helt plötsligt kunde Robert Sjöblom från barnprogrammet Lördagsgodis – ni kanske minns den fantastiska studion full med engelsk konfekt – dyka upp som streetsmart spanare i en mordjakt. Samma Lördagsgodis som brukade visa Jonas ark, och i en oförglömlig scen ställs Hassel öga mot öga med en dödlig kobra från Skansenakvariet innan Jonas Wahlström kommer till undsättning med giftserum.

Hassel själv var däremot aldrig särskilt insmickrande. Han var hårdare än Gunvald, smartare än Van Veeteren och ensammare än Wallander. Författaren Olov Svedelid berättade en gång för mig hur han själv rollsatte Lars-Erik Berenett efter att ha sett honom spela en ovanligt otrevlig skurk i en annan produktion, och det går igen i alla filmerna. ”Rolle” var kanske inte den helyllesnut som kollegorna Björn Gedda och Allan Svensson trodde, någonstans under ytan bar han på ett tungt och mörkt förflutet som inte bara gjorde honom till den fenomenala spanare han var, men som också ledde honom in i ständiga dödsfällor. Ofta med samma stolta oförsiktighet som närmast för tankarna till Rolandssången.

Sen var ju dessutom alla med. Thorsten Flinck som ung nyutexaminerad och läckande aspirant, Johan Rabéus som kvickfotad pundare på Mariatorget, Reine Brynolfsson som trollande ungersk hitman, Gert Fylking som psykotisk rymling, Börje Salming som förvirrad rånmördare eller varför inte Christer Pettersson som slätrakad angivare på Plattan, för att bara nämna några.

Det är klart att det är mycket som har åldrats – Mikael Håfströms effektsökeri kanske allra mest – men mitt enda egentliga problem med Hasselfilmatiseringarna är den outsinliga våg av svensk polisfilm den på allvar kickade igång. Även om Lindstedt, Von Brömssen och Wollter redan satt sina spår så var det först efter framgångarna med Hasselserien som man direkt i början av nittiotalet fortsatte med massproducerade Beck och Wallander och helt plötsligt står vi här idag då till och med parodierna är undermåliga. Till slut känner jag mig i alla fall tvingad att ta saken i egna händer och göra en egen Hassel. Den sista.