Igår såg jag Ångrarna-regissören Marcus Lindeens nya dokumentärpjäs Djur som dör (recension här). Ångrarna började ju också som pjäs innan den adapterades till en ännu bättre film, så vi får se om SVT lyckas locka fram en tv-bearbetning också av detta zoologiska projekt.
Hur som helst, i en liten paus i pjäsen visas ett utsnitt ur François Truffauts Vilden, med den pedagogiskt intresserade regissören själv i rollen som vetenskapsmannen som tar sig an ett Kaspar Hauserskt barn som vuxit upp i sydfranska skogar. Jag såg filmen för många år sedan, och fattade inte riktigt grejen då. Men som kontrapunkt i Djur som dör var bilderna på Truffaut som försöker göra en människa av människodjuret väldigt lyckade – inte minst som metafilmisk metafor över en regissör som försöker skapa struktur och mening ur en otämjbar verklighet. Måste nog se om den i sin helhet.
