Barnens utsatthet var lättast att upptäcka när jag för någon vecka sedan letade efter gränsöverskridande spår i den nordiska filmen. ”Påtagligt många [nordiska filmer] är familjenära men inte vidare familjekära filmer med konflikter mellan besvikna barn och försumliga förälder. Missbruk och lidande i skuggan av välfärdsstaten. Starka filmer som danska Submarino, norska Engelen och finska Skavabölegrabbarna kan nämnas i det senaste årets utbud”, skrev jag i Aftonbladet.

Norska Vegas som har svensk premiär idag präglas också av dåligt samvete över olycksbarnen i den nordiska välfärdsstaten. Den är redan prisad i hemlandet och av Svenska kyrkan. Även flera svenska kritiker är positiva, bland annat Malena Janson i SvD och Annika Gustafsson i Sydsvenskan. Tvärtom tycker Mårten Blomkvist i DN, som menar att filmen är förutsägbar socialpornografi.

Och det är intressant att diskutera varför det produceras så många filmer där vuxenvärlden sviker och barn far illa. Varför begär vi dessa bilder?

Sverige är för övrigt regerande nordiska mästare i genren. Efter Babak Najafis Sebbe kommer Pernilla Augusts Svinalängorna som får premiär i december. Utmärkt på alla sätt.