I somras skrev konstkritikern Robert Stasinski i Expressen att det som skiljer konsten från filmen är att nästa gång vi kommer se en film kommer det ske med vissa givna ramar, ”vi [vet] säkert att vi kommer att sitta framför en skärm eller en filmduk och betrakta en serie bilder och ljudklipp”, men när det gäller vår nästa konstupplevelse vet vi ingenting – utom att den kommer vara en serie svarta svanar.
”Svarta svanar” är ett begrepp hämtat från den libanesiske ekonomen Nassim Nicholas Talebs, bok The black swan, där han beskriver att de flesta människor föredrar att se världen som någon sammanhållet och strukturerat. Därför erkänner många inte förekomster av ovanliga fenomen, vilket leder till missförstånd och felaktigheter i hur vi förklarar världen. Talebs svanmetafor är sprungen ur att ingen i västvärlden trodde att det fanns något annat än vita svanar – tills de svarta svanarna plötsligt upptäcktes vid Australiens östkust på 1600-talet. Lärdomen: bara för att alla svanar verkar vara vita, är det inte säkert att de är det. Överaskningen kan alltid finns runt hörnet.
Stasinski menar att oförutsägbarheten gör att Anna Odell, Nug, och Lars Vilks är exempel på svarta svanar i den svenska samtidskonsten. Frågan är om han skulle definiera filmregissören Svarta Svanen som tillräckligt oförutsägbar för att kvalificera sig för begreppet. Svarta Svanen är den mystiska pseudonymen som ligger bakom den kommande filmen Spindelgången. Filmen presenterades redan förra året – med fokus på att rockartisten Andreas Kleerup spelar huvudrollen – men nu var det länge sedan Svarta Svanen gav ifrån sig ytterligare mediala lockrop. Hans senaste utspel – den (ofrivilligt?) parodiskt konstnärsmytologiserande texten ”Elegi på prosa rörande väsendet, varat och illusionen” är daterad till december 2009. När Spindelgången väl möter sin publik kommer vi antagligen sitta framför en duk eller skärm, men den märkliga Studio Total-goes-tonårskille-kampanjen kanske vittnar om överaskningar runt hörnet?
Svarta Svanen skriver ändå både roligt och oförutsägbart ordboksbläddrande:
Jag, eller mitt väsen, stod då och betraktade denna cirkus. Domderade denna galenskap, denna eskapistiskt präglade masochism från början endast fugerad av bläcket och ensamheten. Nu var en hel grupp i vånda. För vad? För konsten mina vänner! För detta meningslöshetens mest meningsfulla forum; skillnaden mellan liv och död. Död.
Förvirringen kan bli total i den svenska filmbranschens hönsgård när Darren Aronofskys kommande balletthriller med Natalie Portman får svensk biopremiär nästa år. Jag är ingen stor Aronofskybeundrare, men trailern är lovande, festivalrecensionerna goda och affischerna helt fantastiska. Titeln? The black swan.
