fbpx

Olika samtidshjältar

”Jag har gått ur Facebook”, förkunnar 20-åriga Katarina i öppningsscenen av Till det som är vackert. Hon har upptäckt Mozart på Youtube och tröttnat på allt som inte är äkta.

Lisa Langseths regidebut fungerar därför som ett utmärkt komplement till The social network, som ju handlar om världens största nätcommunity. Filmerna skildrar samma samtid men skilda världar.

Katarina bor i en sliten förort till Göteborg, är arbetslös och har inget att hämta i samtiden. Mark Zuckerberg pluggar däremot på college och andas zeitgeist. Medan han sitter framför skärmen och skapar ett virtuellt rum där människor kan spegla sig i varandra, vill Katarina bort från falska spegelbilder och inte fastna i nätet som är de andras liv.

Även om det råkar vara Requiem som får hennes hjärta att bulta är filmen knappast något konservativt gulligull med klassisk musik. När Katarina tack vare slumpen och lögner får jobb på konserthuset i Göteborg, blir hon snart uppvaktad av en uppblåst dirigent som inte bara vill henne väl.

Precis som i helmanliga The social network handlar Till det som är vackert om makt. De kommer kliva på dig även om du går offline.

Till det som är vackert är höstens feministiska hämndrulle.

2 kommentarer

  1. Nej, den avvek kanske från den socialrealistiska mallen i sista akten, men tyckte jag om att den tillät sig en hämndfantasi istället.

  2. Höstens feministiska hämndrulle, visst… Men det bisarra slutet förstör ju också hela det fina socialrealistiska drama om kulturella och sociala klyftor som filmen är fram tills dess.

    Ärligt talat, hon mördar honom och får plötsligt ett bättre jobb, slipper socialen och hittar sin inre glädje? Och skulle det vara bra bara för att det handlar om något så allmängiltigt viktigt som behovet av att kullkasta den patriarkala könsmaktsordningen?
    Har inte sett ett inslag i större behov av klippsaxen sedan Jar Jar Binks.

    Tänk om filmen istället slutat med scenen där Katarina modfällt stegar hem längs motorvägen mot den förort och det utanförskap hon statistiskt är predestinerad att tvingas tillhöra, vilken fin skildring av rådande strukturer det hade blivit.

    Att så många av sveriges filmkritiker inte ens tar upp slutet till diskussion är uppseendeväckande. Hade fram tills dess högre tankar om åtminstone SvD…

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.