Att spexnasarna på Buttericks har börjat hyra ut burkor i utklädningssortimentet har inte inneburit att debatten om muslimska kvinnors hår har avtagit. Fredrik Reinfeldt sa i en debatt med Mona Sahlin för ett par veckor sedan att burkot inte hörde hemma i Sverige.
En intressant scen i den slicka feministfilmen Sheherezade – tell me a story , som visades på Cinemafrica i helgen, är när den framgångsrika talk show-värden Hebba tröttnar på medelklassiga mediamän och sin lyxiga lägenhet med bubbelbad och vill se lite common people. Hon tar tunnelbanan till delar av Kairo hon inte brukar vara i. Hebba åker med kollektivtrafiken, men när hon står där lutad mot ledstången känner hon sig obekväm. Alla andra kvinnor har slöja, och de tittar på henne konstigt. Sheherezade – tell me a story är en film som är ganska formmässigt utslätad, men i scenen där Hebba bestämmer sig för att ta på sig slöjan trots sin starka identitet som feministisk förkämpe lyckas regissören Yousry Nasrallah skapa en intensiv närvaro genom blickar som skär genom det trånga rummet och gör Hebba till något att titta på – på ett helt annat sätt än det hon är när hon ses genom tv-produktionens filter.
Också i slutscenen, där Hebba, som avslutning på en serie porträtt av det egyptiska patriarkatets konsekvenser för landets kvinnor, beslutar sig för att skippa gäster och istället prata själv. Hon tar av sig sina stora solglasögon, blottar en blåtira som förklarar att även hennes vilja att vara en självständig karriärist och demokratikämpe har mött på hårt motstånd från män i hennes absoluta närhet – ett didaktiskt men starkt slut på en även i övrigt lite övertydlig publikfriarfilm om villkoren för en egyptisk feminism.
Och förresten: för alla stockholmare som är intresserade av blickarnas politik rekommenderar jag den FLM-bekanta duon Athena Farrokhzads och Elise Karlssons litterära klubb Semafor, som på torsdag hittar sin utgångspunkt i filmteoretikern Laura Mulveys klassiska essä om den manliga blicken i hollywoodfilmer.
