Nästa vecka går Tim Burtons dekortunga 3D-version av Alice i underlandet upp på svenska biografer. Påpassligt nog har det brittiska filminstitutet sett till att samtidigt lansera en restaurering av den allra första filmatiseringen av Lewis Carrolls bok – och la föredömligt ut en digitaliserad kopia av den nyrestaurerade filmen (den första kopian i färg sedan ursprungskopiorna) på Youtube igår. (Filmarkivistisk notering: det går alltså uppenbarligen för kulturinstitutioner att lösa de upphovsrättsliga frågorna och onlinedistribuera lågupplösta versioner av äldre kommersiellt material om bara viljan – och pengarna – finns)
När Percy Stows och Cecil M.Hepworths tiominutersfilm fick premiär var det den längsta brittiska filmen någonsin. I sitt nuvarande skick är den lite kortare, men det är antagligen inte därför som narrationen är ganska obegriplig. Vid den här tiden var det vanligt att filmskaparna förutsatte att publiken redan vara bekant med berättelsen, och istället för dramapedagogik prioriterade man storslagna scener och specialeffekter.
Men i viss konkurrens med masscenen med spelkortsbarnen, är den bästa scenen i Alice i underlandet anno 1903 ändå den strama öppningssekvensen där Alice växer och krymper på grund av magisk förtäring. Framför allt inklippsbilden med den ”Drink me”-märkta flaskan är retoriskt stark och rytmiskt lyckad.
Uppdatering:
När jag skrev det här blogginlägget igårkväll hade den filmen ett par hundra views, ett dygn efter publiceringen. Nu på förmiddagen, tolv timmar och massa blogginlägg och twittertips senare, har nära 9 000 personer tittat på filmen. Intresset för tidig film är glädjande stort.
