Jag håller med Anders Annikas om att Farsan är ett slags Jalla! Jalla! 2. Det är många favoriter i repris: Torkel Petersson har manlighetsproblem, Jan Fares spöar upp någon bråkstake på gatan, och så vidare. Men om Josef Fares långfilmsdebut handlade om att bryta sig loss från föräldrarnas förväntningar är sonen i hans femte film mycket mer mån om vad pappa ska tycka och tänka. Pappa är inte lika mycket patriark att trotsa som en ensam änkeman som måste tas om hand.
Sonen och svärdottern är för övrigt det svennigaste som skådats på länge i svensk film. Det är förvisso omväxlande att se ett icke-vitt par representera normaliteten, men det blir lite trist att följa rollfigurer utan karaktärsdrag. Å andra sidan ska de förstås mest fungera som kontrast till pappan och hans mer särpräglade sätt.
Som helhet känns Farsan tyvärr mest oinspirerad. Och de komiska numren är för få – det var roligare när far och son Fares var på besök hos Skavlan häromsistens.
Recensioner: Svd, DN, Sydsvenskan, GP.
