Lesbisk kärlek och sex för en undanskymd tillvaro i svensk film. Inte undra på när kvinnor i allmänhet är kraftigt underrepresenterade bland svenska filmskapare. Populära undantagsrullar som Fucking Åmål och Flickan som lekte elden har inte ens fått producenter att marknadsföra exploateringsfilmer av typen Lesbian vampire killers.
Om vi sorterar höstens omdebatterade kortfilmsprojekt Dirty diaries i porrhögen är typiskt nog Simon Stahos Kärlekens krigare det närmaste vi kommer effektsökande flatfilm på svenska biografer i vår. Istället för omotiverade nakenbilder bjuds vi på en nästan lika trött form av spekulation. Ibland vackra men mest slumpmässiga bildlösningar, naivistisk dialog och skådespeleri enligt metoden fågelholk.
Filmen har lanserats som ett slags Romeo och Julia, men det går naturligtvis att hitta mer närtida referenspunkter. Som Thelma & Louise, även om Ida och Karin i Kärlekens krigare inte färdas med bil genom vidsträckta landskap utan till fots i barrskog och under viadukter. Några obligatoriska scener på rygg i sädesfält blir det också. Slutet ska vi inte tala om.
Inte heller Astrid Söderbergh Widding gillar slutet och håller också med mig om att dialogen är naivistisk, men på ett bra sätt. Även Maaret Koskinen imponeras. Spännande!
