Häromdagen spelade den ugandiska orkestern Percussion Discussion Africa, som bland annat har medverkat på soundtracket till The last king of Scotland, till tre gamla stumfilmer under programpunkten The racist’s zulu cycle. ”Räkna med att de åldrade filmbilderna med tillhörande åldrade värderingari synen på folkslag och hudfärg blir rejält omtolkade!”, utlovade katalogtexten.
Men till de två första filmerna – The zulu’s heart, stumfilmslegendaren DW Grifiiths blackface-studie av typiskt zulubeteende och den spexiga drömkomedin Rastus in Zululand – levererade Percussion Discussion Africa visserligen ett kraftfullt och effektivt trumspel som intensifierade framför allt filmernas actionmoment, men av den postkoloniala omtolkningen kunde man inte ana mer än en vag förskjutning av filmernas identifikationsprocesser – när musiken är så starkt afrikanskt kodad upplever man bilderna i lite högre grad från de svarta karaktärernas perspektiv.
Det var i den sista filmen, och egentligen först i dess slutscener, som den ”rejäla omtolkningen” ägde rum. Die Voortrekkers handlar om det stora slaget vid Blood River 1838, där 470 boerska ”voortrekkers” – holländska pionjärkolonisatörer – med hjälp av sina gevär kunde besegra 10 000 – 15 000 zulukrigare, beväpnade med spjut.
Efter den minutiöst skildrade massakern, som utgör filmens klimax, slutar filmen med att holländarna bygger en kyrka och håller en gudstjänst. Detta slut skulle i vanliga fall presenteras som lyckligt. Men efter slaget börjar plötsligt en av orkestermedlemmarna sjunga en klagosång, riktad till den på något sätt heliga elefant som zulufolket refererat till genom filmen: ”Oh, elephant!”, sjunger han. Efter en timmes trummor skär denna lidanders röst genom rummet och blir omöjlig att värja sig mot. Filmen öppnar känslomässigt upp sig mot den tragiska kolonialhistoriens alla blodbad. De minuterna var festivalens bästa och sorgligaste stund.
