Sedan länge har det varit ett arkitektoniskt ideal att inne ska kännas som ute. Stora glasväggar, infravärmda uteplatser och stora djungelväxter i vardagsrummet. Vi vill kanske inte frysa, men helst ska det kännas som att vi är utomhus när vi äter middagar. I boken Welcome to the dreamhouse relaterade filmvetaren Lynn Spigel den arkitektoniska upplösningen av inne och ute till televisionens samtidiga upplösning av här och där. I efterkrigstidens amerika skulle hemmet inte bara vara en plats att krypa in i, utan också en plats att titta ut från, genom panoramafönster och tv-apparater.

Idealet, som fortfarande tydligt eftersträvas i såväl designervillor som i inglasade bostadsrättsområden som Hammarby sjöstad eller Bo01, är ett kontrollerat men spännande visuellt synfält. Inne som ser lite ut som ute. Men när kärnfamiljen i Ursula Meiers Home har satt ut möblerna på motorvägen känns det däremot mindre som njutningsfull homestyling än ett excentriskt uppror mot de makthavare som först bestämde att den fyrfiliga motorvägen skulle gå precis utanför deras lilla hur på den franska landsbygden, och sedan la ner projektet. Och om man nu har en öde motorväg vid tomtgränsen, kan man ju lika gärna lägga sin soldyna eller spela rullskridskohockey där.

Filmens drama tar fart när de orangeklädda vägarbeterna återupptar arbetet med asfaltering och linjedragning. Vägen invigs och plötsligt har familjen massa dånande lastbilar utanför fönstret. Men med Tatiskt modernitetsmotstånd vägrar familjen ge efter. De plockar visserligen bort innebandymålen från körfältet, men tänker absolut inte flytta. Resultatet blir dålig nattsömn och välspelade – föräldrarna spelas av Isabelle Huppert och Oliver Gourmet – familjegräl. Om filmen inte hade trillat ner på fel ställen i balansen mellan quirkyness och kammarspel några gånger, hade den kunnat bli en spännande förloraruppgörelse med modernitetens organisering av tid och rum (om man bor precis bredvid en nylagt motorväg med långt till närmaste avfart är det omöjligt att ta sig någonstans snabbt – man måste hasta över vägen för att kunna köra på den lilla grusvägen som börjar på andra sidan), men tyvärr lyckas inte ens Agnès Godards lysande foto göra den sevärda filmen till en fullt fungerande helhet.