När Anberber kommer tillbaka till sin hemby märker han att kunskaperna han har tillägnat sig genom att forska i medicin inte är särskilt meningsfulla på den etiopiska landsbygden. Alienerad drar han runt i byn, och tyst ser han på solnedgången och hur byns pojkar tvingas ut i krig även fast de försöker gömma sig i en grotta. Och så försöker han minnas sitt liv. I återblickar berättar Haile Gerimas Teza om Etiopiens samtidshistoria genom Anberbers ögon. Det är ingen glad historia.

I slutet av Haile Selassies mångåriga feodala kejsarstyre var det många unga Etiopier som åkte utomlands. Haile Gerima åkte själv till Washington för att plugga teater, och har bott i USA sen dess. Filmens Anberber åkte till Köln för att plugga i labbet, och bedrev ”kritik och självkritik” i diasporans marxistiska diskussionsgrupper på fritiden. De radikala exiletiopierna jublade åt Mengistus sovjetstödda revolution, men när de lärda marxisterna kom hem för att bygga upp ett kommunistiskt Etiopien tvingades de inse att utlandsutbildade intellektuella inte stod så högt i kurs i det nya samhället – speciellt inte om de liksom Anberber föraktfullt benämnde sina outbildade sjukhuskollegor som ”analfabeterna”. I en vidrig och blodig scen huggs Anberbers forskarkollega och bästa vän ihjäl av en arbetarmilis på jakt efter fiender till revolutionen.

Teza är både gripande, upprörande och – trots några slitna grepp som att Anberbers begynnande psykologiska problem gestaltas av att droppljudet från en läckande kran vrids upp til jävulska volymer och associeras till droppande blod från en tidigare scen – formmässigt fräsch. Det största frågetecknet är istället den politiska analysen – eller snarare bristen på politisk analys, vilket blir ett problem i en film som i mycket handlar om politisk historia. Visserligen formuleras, som Jeanette Gentele påpekar i sin recension, ett feministiskt hopp om en bättre framtid i byns kvinnogemenskaper som trotsar patriarkala bytraditioner, men annars drar sig filmen undan politiken. Mot politikens svikna löften och urartade maktambitioner (om du hör någon säga något politiskt i filmen vet du att det är en skum typ) framhålls medicinens avpolitiserade humanism som ett ideal, trots att det knappast räcker med lite empati och reko hygglighet för att lösa de geopolitiska problemen på Afrikas horn. I detta känns filmen djupt amerikansk. Å andra sidan – i ett samhälle härjat av långdragna och blodiga inommarxistiska konflikter är det kanske inte så konstigt om man osäkrar sitt vapen när man hör ordet politik.