Svensk stumfilmsmusik har länge varit synonymt med Matti Bye. Han är huspianist på Cinemateket (som ju visar 90% av all stumfilm i Sverige), turnerar runt i världen på arkivistiska filmfestivaler tillsammans med nyrestaurerade Sjöström och Stiller-kopior och har skrivit den nya musiken till de dvd-utgivningar av svenska stumfilmsklassiker som har genomförts de senaste åren.

Matti Bye är en fantastisk pianist (dessutom guldbaggebelönad för musiken till Maria Larssons eviga ögonblick), och hans melankoliska stil gör sig utmärkt till de svenska stumfilmarna – jag minns till exempel en visning av Terje Vigen där Bye tillsammans med två medmusiker gjorde det tragiska naturdramat till en djupt gripande upplevelse. Men det kändes ändå som en rolig nytändning när slamrande duon Trummor & orgel framförde egenkomponerad musik till Jean Epsteins Huset Ushers fall förra vintern.

Och nu vill ytterligare stumfilmsmusiker göra sig hörda. Imorgon åker Alexander Zethson och Dragspelssällskapet till Karlstad för att framföra egenkomponerad musik till En kvinnas martyrium (på lördag spelar de i Uppsala). I en intervju beskriver Zethson deras musik som ”folkmusik utan bestämd nationalitet”.

Det må främst vara en fråga för oss närmast sörjande för stumfilmens respiratoriska fortlevnad på biograf, men det är välkommet med en ökad mångfald i stil och ton bland svenska stumfilmsackompanjemang. Intressant är bristen på stumfilmsmusik i den klassiska skolan. Matti Bye står ju för en modern stil där man inte bryr sig om att försöka återskapa musiken som den en gång spelades för hundra år sen, utan gör en egen tolkning utifrån en egen läsning av filmen. Trummor & orgel och, får jag förmoda, Dragsspelssällskapet är än mer oortodoxa.

Den enda visningen jag kan komma ihåg med musiker som försökt imitera ett gammalt framförande är när en, om jag minns rätt, influgen brittisk pianist spelade till krigsskildringen Battle of the Somme förra året. Battle of the Somme är en av få filmer som har ett specialskrivet partitur som dessutom bevarats. Det hela var tyvärr ganska segdraget, men det berodde nog mer på brittiska propagandisters känsla för klippning än vad som stod nedtecknat på notbladen.