Fanny har tillsammans med sina syskon håvat in fjärilar på ängarna. Sedan släpper hon lös det färgsprakande fladdrande i sitt rum. Hon är kär, och det är fjärilar överallt. De landar på hennes axlar när hon nickar, lyfter från hennes mage när hon pratar, och flyger runt som de vill.
I ett försvar till den genomarbetade långfilmens fortsatta relevans i en knäppa kattklipp-kultur skrev Hynek Pallas att det var omöjligt att lyfta fram en enskild scen ur Bright Star, men jag tycker inte att Jane Campions kärleksdrama om avmagrade poeten John Keats och fingerfärdiga klänningsdesignern Fanny Brawne riktigt fungerar som ett exempel på en helgjuten långfilm.
Även om filmen rör sig genom årstidsväxlingarna i en fin rytm, finns det, som Anna Hellsten påpekar, en hel del klichéer i både bild och berättande, och några vändningar i kärlekshistorien är, till skillnad från filmkostymerna, lite slarvigt ihoptråcklade. Men i vissa scener, i några specifika stunder när filmen oreserverat förlorar sig i klichéartade men ljuvligt hanterade romantiska bildvärldar når den verkligen fram. Som när John klättrar upp i ett träd och lägger sig tillrätta ovanpå grenarna för att titta mot skyn, som när Fanny rör sig i ett hav av lila blommor. Eller som när fjärilarna förkroppsligar hennes förälskelse i vad som skulle kunna vara en lite pinsam metafor, men genom den försiktigt förströdda framställningen blir ett av årets finaste filmögonblick.
Bright star är döpt efter Keats-sonetten med samma namn, och filmen återkommer då och då på ett otvunget sätt till Keats poesi. Problemet är att poesin är skriven på gammaldags engelska som i alla fall jag har svårt att hänga med i. Och att kapplöpningsläsa textremsor i en sån hastighet att man inte hinner titta på bilderna alls är nog inte det bästa sättet att tillgängliggöra sig romantisk poesi. Tur då att Bright star är fylld av ogenerat storslagen romantisk filmpoesi också.
