Häromdagen släpptes trailern till Metropia. Det är en animerad scifi med hollywoodstars som röstskådespelare, och en mörk bild av ett framtida Europa styrt av hänsynslösa kapitalister i infrastrukturbranschen. Jag träffade regissören Tarik Saleh när han kommit hem från en första festivalrunda i Venedig, Zurich och Strasbourg.
Hur har du haft det på festivalerna?
Det är ju fattigmansmarknadsföring att åka på festivaler. Vi är med på 17 festivaler innan januari. Det vore skönt om man kunde skicka runt Tom Cruise med en fondvägg, men nu är det jag och en papprulle med affischer i. Men det är roligt. Och Strasbourg är ju en sån här ”fantastisk” filmfestival, och den nördiga publiken tycker att det är kul när det är mörkt. De tycker att det är kul att det är hemskt.
Ja, Metropia är ju en ganska hemsk framtidsvision?
Jag tycker att filmen handlar om nu, det är lite grejen med framtidsvisioner och en viktig sak med Metropia. Många drar paralleller till 1984 och Orwell, men när han gjorde 1984 var det en bok om tiden han levde i, en metafor för den tiden.
Vad är det i vår tid du vill skildra med Metropia?
Jag vill skildra människans strävan efter frihet. Kampen för frihet har pågått så länge och har nått fram till en kritisk punkt när vi står inför att friheterna vi har skapat har förvandlats till existensiell ångest. Så länge kalla kriget och muren fanns kunde västvärlden använda sig av det skräckexpemplet för att säga att vi lever i paradiset, på andra sidan muren finns helvetet. Nu finns inte det helvetet kvar. Nu börjar vi istället fundera över om vi är lyckliga, om vi mår bra, och i frågan om vi har gjort rätt livsval börjar attacken mot det egna jaget. Det är lättare att leva i en diktatur, där man kan skylla på en diktator som är för jävlig, men när det är jag själv som är ansvarig är det svårare att hantera. Den mardröm vi lever i är skapad av oss själva.
Men Roger i Metropia, har han verkligen den friheten?
Det beror på vilken tolkning man gör av historien. Det är en kille som upptäcker att han är övervakad inifrån. Övervakningen har internaliserats. Den lägger sig även i de mest banala besluten, påverkar på en detaljnivå som handlar om hans relationer och konsumtionsvanor och där han känner sig börjar ifrågasätta vad som är han.
Sen upptäcker han att hans undermedvetna, eller överjaget, inte är han, utan en annan person. För mig är det väldigt personligt, jag har själv har ställt mig såna frågor när det gäller mina privata beslut. Jag hade en lång relation när jag började jobba med den här filmen som tog slut, en relation som påminde mycket om den relationen Roger har.
Upplevde du att det fanns någon inne i ditt huvud? Vem var det i så fall?
De rösterna är såklart olika röster som påverkas av olika saker. Men det jag upptäckte var att företag kommunicerade mig på en mer personlig och privat nivå än vad många vänner skulle våga. Det är en del av vår kultur att respektera varandras integritet, men företagen tar inte den respekten. Till exempel skulle inte en vän säga till mig att du luktar ganska illa, du borde köpa en roll on. Men det skulle ett företag säga till mig i en reklamfilm. De där förslagen som kom därifrån påverkade mig. Har du maximaliserat dina möjligheter? Är personen du lever med den bästa personen du kan leva med? Metropia är en skräckfilm om valfrihet. Man skulle kunna säga att budskapet är att valfriheten egentligen är en chimär.
Vi har ingen religion, vi har ingen som tar hand om vår själ. Själen är up for grabs. De som är intresserade av att sno vår själ är företag som vill göra om oss till Adidas eller Nike-personer. Som vill att vi ska identifiera oss med det. Jag vet att det finns massa slentrianvänstermänniskor som är indignerade över det här som slutar att konsumera. Själv är jag en sucker som letar efter tröst i sådana fenomen – och hittar mig själv övergiven på andra sidan med ett par nya sneakers och undrar vad i helvete som hände.
Är vi på väg mot ett Metropiasamhälle?
Metropia har saker som är monumentala, som handlar om vår tid men kommer betyda mer om tio år. Men jag är optimist, jag tycker att människan är fantastisk och ser egentligen ljust på framtiden. Men det finns en paradox. Vi uppfinner oss ur mörkret hela tiden. Vi uppfinner fantastiska saker. Men varje uppfinning, varje verktyg, blir förr eller senare ett vapen. Människan försöker hela tiden behärska naturen, men kan inte behärska sin egen natur. Den motsättningen är jag väldigt intresserad av, och det är en paradox som finns i Metropia.
Huvudpersonen är en person som vägrar att bli kuvad och reagerar instinktivt på att bli övervakad och riskerar livet för att komma ifrån det. Men när han står för möjligheten att övervaka sin egen flickvän kan han inte låta bli. Och det är människans problem. Vi människor är inte onda, men har lätt för att bli sårade, paranoida och rädda. Jag tror på Gud, och för mig dealar Metropia med sådana saker.
