Ett medium som fungerar är osynligt. Det finns en bakomliggande struktur, ett teknologiskt maskineri, men det syns inte. Det är först när något går snett som vi förstår hur det fungerar när det fungerar.
Så länge allt är i sin ordning är det inte så stor skillnad på att titta på en film på filmbas, tv, digitalvideo eller analogvideo. Det är i felaktigheterna, slitningarna som själva mediet uppenbarar sig: när filmremsan är repig, när tv-sändningen blir brusig, när pixlar låser sig i digitalvideon.
Igår tittade jag på den spännande fotbollsmatchen Ungern mot Sverige. Det här är ingen sportblogg så jag tänker inte utvärdera Rasmus Elm eller Kim Källström, och deras insatser stod ändå hela tiden i skuggan av händelsens mediering igår. Eftersom vi inte hade TV8 tillgängligt i det aktuella kanalpaketet strömmade vi matchen på TV8:s hemsida. Tyvärr fungerade det inte särskilt bra. Intresset för matchen var stort, och någon länk i sändningskedjan överbelastades, så bilden fastnade ständigt, stod frusen någon halv minut innan det började röra på sig igen. Ibland kändes det som att titta på en konstvideo, som när bilden frös precis när förbundskapten Lars Lagerbäck gjorde en konstig grimas i närbild. Då fick vi noggrant studera hans ansiktsmuskler samtidigt som ljudet fortsatte fungera och avslöjade ett ribbskott.
Men det märkligaste var avslutningen. Matchen slutade ju med att Zlatan Ibrahimovic satte 2-1 i matchens absolut sista sekund. Men grejen är att den där sista sekunden inte utspelar sig samtidigt överallt. Om man tittar på tv är den sista sekunden lite försenad jämfört med om man är på plats i Ungern, och om man tittar på den strömmade websändningen kommer den där sekunden ytterligare lite senare. Ungefär en minut skilde mellan tv-sändningen och websändningen. Jag hade gett upp hoppet och höll på att sätta på mig skorna när ett våldsamt vrål plötsligt fyllde kvarteret. Vi förstod att det hade blivit mål, men vågade först inte riktigt tro det. Det var ju ungrarna som hade bollen och spelet var trött och oinspirerat. Men snart gick det upp för oss att, ja, det måste blivit mål. Ingen annan händelse skulle kunna ha gett upphov till detta vrål.
Och sen, ungefär en minut efter vrålet, tog Zlatan ner en långboll och stötte in bollen med magen. Och där vi satt ryckte vi lite på axlarna, vi visste ju att det hade skett. Om ungrarna fick en lektion i fotboll av Zlatan, fick vi en lektion i den outhärdliga tristessen i att kunna se framtidens sekunder redan innan de är här.
